Ty dagen är stillsam...

Efter mycket felkörningar, skrik och gap som skulle föreställa vägbeskrivning och massor av kasst kaffe kom vi fram till Götene, jag och världens bästa Emma.
En hel helg utan barn och män, iallafall våra egna.
Här hälsar vi på tanten, mitt ute i buschen. Verkligen MITT ute i buschen!
Dricka kaffe i lugn och ro, äta mat och verkligen kunna äta själv, det är sådant som är underskattat ibland.

Men hur skönt det än är så längtar jag ändå efter min fina familj. Så konstigt det är att gå och lägga sig utan att kika till donnan i sin säng, konstigt att inte kunna få en bamsekram och ett "ässkar dig mamma" med jämna mellanrum.
Men jag har tur.. Jag får allt det där imorgon igen!
Så ikväll blir det lite vineri och massor av tragg med mina vänner.
Jag behövde en sådan här paus. Det tror jag alla mammor behöver ibland!

Love love love you, min älskade man och dotter. Saknar er!

klokaste, vackraste..

Vill börja med att säga grattis till mina vänner Sophie och Myse som fick sin söta tjej igår, välkommen Nellie, Nova har äntligen blivit storasyster! Ser fram emot att få träffa er!

Ännu en dag i ensamhetens tecken..
Jag och fröken Ringström på andra sidan Rinkaby har på senaste lustat oss med att titta på film långt in på nätterna, igår bröt vi vår Twilight-sed och tittade på Män som hatar kvinnor. Äckligt bra film.. Fast Twilight slår väl ändå alla!

Vår dam här hemma har blivit otroligt trotsig senaste veckan, slänger med saker och har sig.
Otrolig mammighet har vi också fått på köpet, vilket innebär att det endast är jag som duger.
"Mamma bestämmer här, inte du pappa!" Roande på ett sätt, men även otroligt viktigt att tillrättavisa.
Det är stormar man får rida ut, det har gått över snabbt de andra gångerna, hoppas innerligt att det gör det denna gången också.

Men mitt i allt tålamodsprövande så gör hon saker som är så underbara.
Häromkvällen var vi i vårt sovrum och fixade med vår nya garderob då hon skulle springa och kissa. I och med att hon fixar allt själv inne på badrummet så bad jag henne att kalla när hon var färdig.
Efter en stund så kom hon in i sovrummet och jag frågade henne om hon hade kissat, så sa hon "Nej, mörkt inne på toaletten, kissa här istället" så dök hon upp med pottan bakom ryggen!
Sådana småsaker kan man leva länge på och jag skrattade så jag kiknade.

Jag var absolut inte förberedd på att det skulle gå så snabbt att släppa blöjan, vi började i slutet av juli att träna henne, och sedan i mitten på augusti har hon varit blöjfri på dagarna.
Självklart sker det en olycka då och då, speciellt när hennes medicin går ur kroppen för då rinner det bara och hon känner knappt att hon behöver kissa.
Min duktiga tjej.
Dessutom kan hon numera cykla ordentligt på sin fina cykel!
Så fin min tjej är.. Som jag älskar henne!

Funderar starkt på att krypa ner en stund till, läsa om "Ljudet av ditt hjärta" ytterligare en gång.
Att man aldrig tröttnar på de där böckerna eller filmen... Fullkomligt tokig i serien!
Twilight...mmm...

Minisemester väntar

Jaha, åter igen en tom dag utan fröken liten som är på dagis!
Till hennes stora glädje givetvis, men till min stora rastlöshet.
Fast idag har jag en hel del att göra..
Undrar när apoteken i stan öppnar, måste in och hämta mer medicin till Nells.

Tur att det finns högkostnadsskydd, för den där medicinen är inte billig.
Inte för att det spelar någon roll, för medicin ska hon ha, men är bara aningen irriterad över att insulin till vanliga diabetes-patienter är gratis, för att de inte kan leva utan sin medicin.
Men denna medicin är inte gratis, trots att hon inte heller kan leva utan sina tabletter.
över 800:- kostar ett paket som räcker i en månad.
Otroliga priser, och otroliga orättvisor.

Sedan blir det packning av för hela slanten, vi ska nämligen på minisemester till nästintill-Norrland. Bo i en stuga som min älskade man har växt upp i under somrarna, och leva lite sisådär bohemiskt.
Men det ska bli mysigt att få komma iväg, får se hur bilfärden går då det tar minst 9 timmar att komma fram.
Ska även passa på att träffa Nellans gammelfarfar, som bor däruppe.

Förresten, så har jag en otrolig glädjande nyhet.. Vi har fått svaret på Noelle´s senaste MR, och allt såg fint ut! Denna gången såg de tydligare vad de ville se, och allt var kanon!
Det ska dock göras fler MR varje halvår, för utesluta en tumör är för tidigt..
Men än så länge så kan jag glädjas, och det ordentligt!
Min älskade, bedårande lilla tjej.

Dags för lite medicinshopping!
So long!

Min älskade lilla prinsessa!

Hela familjen Persson!

Tystnaden.

Då Noelle har varit dålig den senaste veckan, så har hon fått ha sjuksemester hos mormor och morfar, så att jag har kunnat arbeta som vanligt.
Det var på tiden att hon fick gå tillbaka till dagis, så idag ska hon vistas på dagis, de där "arbetslösmamma-timmarna".
Men brukar det alltid vara så här tyst när hon inte är hemma?
Jag får nästan fnatt redan, och hon har inte ens varit iväg en timme.

I måndagskväll var vi på jouren, jag och lady. Då hon haft feber om kvällarna i 7 dagar, tyckte jag att det var dags att åka in och kolla igenom öronen och så vidare.
Vi kom dit, och helt plötsligt kom en vaktmästare och hämtade oss för att låsa upp på lab, så vi kunde ta en himla massa blodprover.
Jag begrep ingenting utan vi följde så snällt med.
Efter detta fick vi bara till svar att läkaren skulle kontakta Noelles läkare i Malmö för att här i Kristianstad vet de inte alls mycket om hennes sjukdom, så att vi skulle bli kontaktade under tisdagen.

Frågande gick jag därifrån, chockad över all brådska och småpanik hos personalen.
Vi som bara ville titta i öronen, och kanske en liten kik i halsen med.
Provsvaren ringde de om under tisdagen och alla var bra.
Och jag undrar fortfarande vad det var som hände. Vi som bara ville kolla upp hennes feber, vi sökte inte ens för något som har med hennes sjukdom att göra, lite gammal, hederlig feber brukar väl ändå inte ställa till med så mycket brådska!

Tjaa. Så nu vet vi fortfarande inte om hon har öroninflammation eller liknande..
Aja, det var ju väl att de erkände denna gången att de inte visste så mycket där, och ville rådfråga Malmö först. Men vad ska man fråga om feber?!

För första gången lämnade jag henne på dagis utan blöja idag. Hoppas att det fungerar lika bra där som det gör hemma! Hon är så duktig mitt lilla troll! "Mamma, jag kissinödig, snabba dej!"
Sen blir det fart på damen må ni tro. Så roande att se!

Den här åldern är absolut roligast än så länge. Alla åldrar har absolut sin charm men denna..
Nu när hon har blivit en helt egen liten person, med sina egna karaktäristiska drag, och som hon snackar. Det är aldrig en tyst sekund under dagarna när hon är vaken.. Älskade älskade barn!

Det märks hur rastlös jag blev, va?

Ha en fin dag!

Adjö.

Har idag, aningen vemodigt ska erkännas, haft mitt sista arbetspass på avd 12 i Simrishamn..
Jag har lärt mig extremt mycket, och växt betydligt i min arbetsroll den tiden jag har spenderat där. Och numera känner jag mig lite säkrare på vad jag vill bli "när jag blir stor".
Att hjälpa människor som har det svårt har alltid varit en självklarhet för mig. Och när jag ibland har sett hur personer verkligen kan bli friskare, och ta tag i sina liv, då blir jag lycklig!
När jag vet att jag har hjälpt till att få just denne människa på rätt köl igen, då känner jag mig viktig, betydelsefull liksom.

Så nu får vi se vart vägen bär, det är nu det gäller att vara så positiv jag kan.
På ett sätt vill jag läsa vidare. Men samtidigt vill jag vänta, då jag vill ha vad barn vi ska ha innan jag kan börja fokusera på mitt, min karriär.
Och den arbetslinje jag är inne på att läsa till, kräver lite mer kött på benen kan jag tycka. Lite mer livserfarenhet, lite mer arbetserfarenhet.
Men man ska aldrig säga aldrig...

Det blir en slapp kväll, känner mig lite sleten efter en 6-dagars vecka på jobbet.
Kul att någon fanns kvar, trots min bristfälliga uppdatering, tiden lär väl räcka till lite mer nu under en period som arbetssökande/timanställd.

Ska slänga mig i sängen efter en varm dusch, och börja läsa om någon av Twilight böckerna.. Får se vilken jag känner för att upprepa ikväll :)

Long time no see..

Ja. Jag vet. Jag har inte skrivit något på hela sommaren.
För det första så tog åskvädret på midsommarafton vår dator, vårt bredband, våra telefoner och halva köket med sig i stormen.
Så vi har levt som Flintstone´s den sista tiden. Nåja, nästan iallafall.
Det var bara ett par veckor sedan vi fick vårt internet tillbaka, och en ny dator med oss hem.

Allt är okej, vi lever och frodas.
Har arbetat i Simrishamn hela sommaren, och det har växt en slags trygghet/kärlek till det där stället. Jag har haft otroligt roligt, och kommer fortfarande att stå som timanställd, hoppa in då och då. Förhoppningsvis hittar jag mig snart ett arbete, men det är en jäkla djungel det där. En djungel där så många människor slåss om platserna.

Noelle då? Prinsessan mår bra, är pigg och glad som alltid. Vi var på en snabbvisit i Malmö ons-tors förra veckan då det var dags för ännu en magnetröntgen. Vi får väl hålla alla tummar och tår för att även denna ger ett positivt svar.
Hon har äntligen skridit över 12 kg´s gränsen, vilket känns otroligt skönt, då vet vi att det tar sig till slut iallafall.
Hon har också växt på längden, och tillväxthormoner existerar, enligt provsvaren. Såå skönt!

Så, inte allt för mycket har hänt under sommaren, inget drastiskt iallafall.

Jo, förresten. Vi håller numera på att bygga ett staket, och ängen härute kommer inom det snaraste bytas ut mot en fin gräsmatta.
Däcket är färdigt, och uterummet ska snart kopplas ihop med huset, och då får vi verkligen hoppas att det inte regnar!
När sommaren är till ända (suck) så ska vi börja ta tag på ovanvåningen igen. Så att vi kan flytta upp, och därmed får Noelle ett större rum så att hon får plats med alla sina prylar, samt ett lekrum härnere.
En vacker dag är vårt hus färdigt, och det kunde gärna få ske under en natt eller så. Man kan ju iallafall få drömma!

Jag har också hunnit bli besatt. Av allas vår Twilight-saga. Skeptisk gick jag med på att se filmen, och det slutade med att alla böcker blev inhandlade och snabbt utlästa, och ljudboken är en perfekt vän på vägen mellan Simrishamn-Rinkaby. Det ska faktiskt erkännas att det är andra gången jag kör igenom ljudboken, vem kan nöja sig med musik när det finns ljudböcker?

Urtråkigt inlägg, för mig själv mest, då jag fullständigt förstår att det inte är någon som kollar in här mer. Men för min egen skull är det kul att skriva då och då.

Nu blir det lite tv-tittande innan sängdags, dags att jobba dag imorgon vilket innebär uppstigning kl 05.00 för min del.

Natti!

Min nya livskamrat.

Jag hade tur och hittade mig en annan Lupo.


Detta är min nya kompis, vi håller än på att bli bekanta med varandra!

Liten, söt och bensinsnål. Vi ska nog se till att bli goda vänner, han och jag.

Jag hoppas innerligt på att det där är min nya Roffe-bil...

För sent.

Nehe.

Bilen var minsann såld när jag äntligen vågade ringa (är väldigt feg när jag ska ringa om bilar osv, då det inte är min starkaste sida).

Så jag letar vidare...

Efter en god middag sitter jag och dricker lite kaffe och tittar på blocket efter bil.

Hoppas att just "den" finns där ute och väntar på mig. Då min alldeles första egna bil stolt fick bära namnet Roffe, så måste jag hitta en annan Roffe-bil.

En Roffe-bil har den där känslan, som jag aldrig har känt i någon annan bil efter, den där känslan av total frihet. Min första, alldeles egna bil.

Låter knasigt, i know, men det är sant!

Nåja.

Lilla damen har varit pigg idag, precis som hon har varit innan i veckan, men kräktes imorse igen.

Suck. Att det aldrig ska ta slut.

Men nu ikväll fick hon dock lite mat i magen, håller alla tummar och tår för att hon ska få behålla det.

Ha en fin helg, det ska vi försöka ha, trots de elaka inbitna bacillerna som inte vill försvinna.

Wifey.

Nu ska vi utplåna dessa ilskna baciller!

Sickness.

Jag är trött.

Damen har varit sjuk hela veckan, kräkts och haft diarréer om vart annat. Trodde äntligen hon skulle bli frisk idag när hon ville äta så smått, men icke.

Bacillerna finns kvar. Och kräkningarna var ett faktum.

Vi slapp iallafall bli inlagda i malmö i tisdags, det räckte med att ta prover under tiden hon är sjuk, och värdena var bra, så vi fick åka till hemmaplan igen.

Så det får så snällt bli en VAB dag imorgon igen. Hoppas hon kryar på sig under helgen

Det är ju så typiskt att när hon äntligen glidit över 12-kilos-sträcket så går hon och blir sjuk.

Men det är bara att fortsätta kämpa!

Jag har kanske hittat min lilla bil. Vi ska förhoppningsvis titta på den i helgen, och om den är så fin den ser ut på bild, så blir den min. En gul liten VW Lupo. Hur söt som helst, och bensinsnål, vilket är huvudsaken när jag nu ska pendla till Simrishamn om dagarna.

Håll tummarna!

Nu ropar soffan på mig, den vill nog kela en liten stund innan det är sängens tur.

Adios.

Just den där dagen hade jag velat stanna i.

Iallafall för ett litet slag till...

Falsklarm.

Puh!
Vi behövde inte åka till malmö idag. Det räckte med blodprov på CSK, och de visade att hon mådde bra trots allt.
Får se nu om hennes diarré blir bättre med, vi har ju fått hårda restriktioner från början vad gäller att ge henne dricka.

Men jag är glad att vi slapp åka ner och bli inlagda. SÅ glad.

Och som vanligt med den här rackarungen, så märks det inte ett dugg att hon är sjuk. Hon springer runt och grejar och har sig, trots att hon har kräkt hela natten och är jättedålig i magen.
Mirakelunge, så sant som det är sagt!

MIN mirakelunge!

Åh nej.

Min älskade lilla tjej har kräkts hela natten. Och för ett barn med hennes sjukdom, så innebär detta antagligen inläggning i Malmö idag.
Hon sover dock än, så vi får se när hon vaknar, om hon får behålla något alls.

Suck. Är så less på sjukhus, men allt för dig min prinsessa.
Det är ju trots allt fråga om liv och död...

Paus

Ja, jag tar en behövlig paus i oredan. Efter gårdagens Ikea-besök, så ser det ut som ett bombnedslag här hemma.
De nya möblerna är dock på plats, och mina knallgröna gardiner.
Ja. Efter mycket velande och inga gardiner som direkt kallade på mig, så bestämde vi oss. Vi kör på gröna gardiner. Antingen bär det eller brister, var det vi sa.
Och faktiskt, konstigt nog, så kan det nog bära.
Man måste bara vänja sig lite vid så knalliga färger.
Är så trött på alla diskreta färger, att ingenting får sticka ut. Det är ju inte jag. Jag älskar färger!
Så, numera har vi knallgröna gardiner. I fem fönster. För er som inte har besökt the Persson-residence, så är vårt vardagsrum och kök i en enda stor del, därav alla gardinerna!

Jag är aningen orolig. Noelle går fortfarande inte upp i vikt. Hon ser rundare och betydligt friskare ut nu, men hon ligger stadigt på 11,5, några hekto + -, och det är väldigt lite. Det är lika mycket som hon vägde när hon var 19 månader, för det är ett halvår sedan.
Ändå äter hon bättre än förut, inte jättebra, men bra för att vara Noelle.
Och emellanåt proppar jag i henne feta grädd-drinkar och smoothies, men inget resultat på vågen.
Vi har fått BVC tid om 1½ vecka också, för att se om hon har tagit sig på längden. Det är det vi hoppas på. Utredningar om tillväxthormoner saknas, är mycket smärtsamma och riskabla för barn under 4 år. Så vi hoppas innerligt att hon har växt. Bara om så en halv centimeter.

I augusti väntar dessutom en ny MR-tid, vilket också är läskigt. Att se sitt barn nedsövt är ingen höjdare.
Men bara de hittar vad de söker efter, så gör det ingenting.

Det som är så märkligt, är att förstå att hon verkligen är så allvarligt sjuk. Hon är ju som vilken unge som helst. Go och glad (sur och tvär emellanåt också), springer runt och grejar hela tiden och har ungefär 12 myrstackar i brallorna.
Men det är ändå så otroligt skönt att hon kan leva nästan som normalt med hjälp av hennes medicin. Och den är hon så otroligt duktig på att ta!
Lillfisen, hon klarar allt! Det tvivlar jag inte en sekund på!

Nehe, efter lite utrensning av tankar, så blir det utrensning av smuts här hemma. Det liksom kallar på mig..!

Vår stora dag!

Efterfrågan av bilder har varit stor, tänkte därför lägga in ett par till, tills jag har landat från mina rosa moln och har tid och ro att sitta framför datorn och skriva om vår dag.
Kan iallafall avslöja att den var alldeles perfekt, bättre än jag kunnat drömma om, och jag hade mer än gärna gjort det en gång till.. Helst med en gång!

Min man var ursnygg i sina kläder, och jag kände mig som världens vackraste tjej, har aldrig känt mig så fin, och kommer nog aldrig göra det igen heller!
Då vår fotograf håller på att sätta ihop bra album till oss, så får ni nöja er med bilder från vår egen och mammas kamera.
Titta och njut!

En gråtmild brud, och hennes far som försöker hålla masken han också =)

Min fina håruppsättning! Tack Freja!

Nyblivna makar, Andreas och Rebecca Persson, visst var han snygg? =)

Hela gänget + vår präst!


Och avslutar för idag med en av mina favoritbilder än så länge:
Vår kärlek för varandra fångad på bild!

Och jag lovar, det kommer en mer utförlig version av dagen!

Fru Persson!

Herr & Fru Persson!

En liten sneakpeak, än så länge...

Sista inlägget som ogift!

Imorgon händer det.
Det som vi väntat på sedan det bestämdes i oktober.

16 maj 2009 , vår dag.
Den dag vi blir man och fru!

Sitter här, lite stressad, och konstigt nog inte nervös (ÄN må väl tilläggas).
Ska strax bege oss hem till min mamma och pappa, där det ska ätas middag, sedan har jag en hel del att göra ikväll.
Ska laga förrätterna, skriva ut vigselprogrammen, duscha en lång dusch och bara ta hand om mig själv.
Min blivande man ska sova hos hans best-man, tillsammans med vår dotter, så att jag kan få vila ut en hel natt!

Så, detta är mitt sista inlägg som Rebecca Nilsson, från och med imorgon känner ni mig som Rebecca Persson. (Stor skillnad va! )

Önska oss lycka till imorgon!
Blivande fru Persson!

Äntligen.

Idag är det exakt en vecka kvar tills vi står framför altaret och svär varandra evig trohet och kärlek.

Har haft sådan panik på sistonde, att få allt att klaffa, och har bara känt mig allmänt pressad.

Idag har det släppt, tack vare ett uppklarnande.

Nu äntligen kan jag släppa loss, och bara längta, och fixa det sista med glädje, inte oro och ängslan.

Det kommer bli helt perfekt, och det är jag säker på.

Vår kärlek är starkare än någonsin, och inför alla våra närmaste vänner och släkt ska vi bli man och hustru!

Tji får alla ni, som misstrodde vårt förhållande när vi blev sambos två månader efter att det hade blivit vi två, och när det visade sig att vi var gravida, enbart tre månader efter det att vi hade träffats.

Som snackade bakom ryggen, och ALDRIG trodde att det skulle hålla, att allt gick för fort.

Det kändes så rätt, med en gång. När vi satt och letade lägenhet, när Andreas i princip bodde hos mig efter ett par veckor.

När vi blev gravida, så kom det inte ens en känsla av tvivel på att det var rätt för oss.

Det hade också kunnat gå den andra vägen, jag vet. Men nu har det gått så otroligt bra, och vi har det bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om.

Vår fina familj. Som VI har skapat.

Och nu återstår endast en vecka innan vi säger Ja till varandra.

Jag kan knappt vänta...

...

"Mamma inte lessen, kom, lilla gumman, sitta knä!"
Jag har en lillgammal tjej. Hon låter så otroligt klok och vuxen i vissa saker som hon säger!

Älskade barn.

Födelsedagsgrisen

Världens finaste två-åring, på hennes stora dag!

Bröllopsupdate

Vill tacka alla som grattade snorpan på hennes födelsedag, speciellt ni som kom hit på hennes kalas!

Nu till något helt annat, men så aktuellt.

Bröllopsuppdatering.

Snacka om att det är full rulle nu, när det är mindre än en månad kvar tills dagen D.

Idag ska vi till kyrkan, och prata med prästen, bestämma musik och så vidare.

Efter det ska vi besöka Tollarps blomsterbutik, för att se om de kan fixa våra blommor dagen till ära.

Då jag inte vet helt och hållet hur min bukett ska se ut, så har jag fixat några exempel som jag tänkte visa dem, och se vad de kan göra för oss.

Jisses, vad jag längtar.

Nellans klänning är fixad, nu är det bara skor kvar att ordna till henne, och något diadem eller liknande som hon kan ha i sitt hår.

Ska även hinna med att åka in till gallerian för att prova min klänning, den behöver sys upp.

Då ska vi också köpa smycken, vilka bedårande smycken de har där!

A´s kostym är nästan fixad, han har bestämt vilken han vill ha, nu är det bara väst och tillbehör som ska kollas ut för hans del, jag får ju inte vara med.

Ska min klänning vara hemlig för honom, så ska hans kläder också vara det, enligt honom!

Jag hade även turen att hitta perfekta bröllopsskor, underbart sköna och jättesöta, för ynka 25:-

Hör och häpna. Det var fjolårets modell, men vad ska det spela för roll? Jag är helnöjd iallafall!

Tärnklänningar och deras skor är också inhandlade, så jag känner att jag strax har helkoll på allt.

Sedan är det bara det lite mer pyssliga och praktiska kvar, och jag är säker på att vi kommer att få en fantastisk dag. Min blivande man och jag. Och alla de som kommer att närvara!

Nu tänkte jag passa på att vila en stund, med svag huvudvärk och träningsvärk i magen.

Vi - otroligt snygga!

Det är hon

När Du tog min hand, jag visste redan då
Det är hon jag vill leva med
Det är hon jag vill åldras med
Det är hon jag vill dela alla dar
Det är hon som leder mig
Det är hon som tar mig hem
Det är hon, det är hon som jag älskar

Jag kan inte leva ett liv utan dig
vart du än går finns du inom mig
Mitt hjärta det brinner, det slår så hårt
Men ta min hand, för vi ska aldrig skiljas åt

Det är hon jag vill leva med
Det är hon jag vill åldras med
Det är hon jag vill dela alla dar
Det är hon som leder mig
Det är hon som tar mig hem
Det är hon, det är hon som jag älskar.

Grattis!

Den bästa dagen i mitt liv var för exakt två år sedan.
Då Du kom till världen.
Just i denna stund, för två år sedan, spräckte läkarna fosterhinnan på mig, så att vattnet gick.
Klockan 18:27 födde jag fram dig. Den vackraste bebis jag sett, och min dotter. VÅR dotter.

Du har haft en del svårigheter genom dina två år, men alla har du övervunnit, och jag har förstått att du är en riktig kämpe, som kommer att kunna ta sig förbi alla hinder du kan tänkas stöta på.
Du blir större och större för var dag som går, och varje dag lär du dig något nytt. Och framförallt så lär du oss något nytt, varje dag.
Vacker som en sommardag med dina underbara blå ögon, ditt ostyriga hår och dina små smilegropar.

Åh, Noelle. Om jag någonsin kunde framföra min kärlek till dig, precis så som det känns.
Känslorna är för stora för ord att beskriva.
Men den som kunde öppna mitt hjärta, skulle få se att det är du som finns inuti.

Noelle, min själ, mitt hjärta. Du är luften jag andas!

Grattis på din 2-årsdag min älskade flicka. Hoppas din dag blir alldeles perfekt!

/En känslosam mamma som inte riktigt hinner med!

Pjuh!

Bakar, fixar och står i.
Allt för att min dotters andra födelsedag i livet ska bli så perfekt som möjligt!
Mitt i allt ska vi ta en paus och bjudas på grillat hos min älskade mamma&pappa.
De är numera Rinkaby-bor precis som vi, och det är underbart att ha dem i närheten, att bara kunna gå bort till dem, förbi hästarna som Nellan fullkomligt älskar.

Rinkaby är vackert. Faktiskt.

Nehe, får väl släpa mig upp härifrån för att fortsätta. Funderar på att tvätta samtidigt, det är väl nästan lika bra?

/Husmor

Paniken smyger sig sakta på.

Uschiamej. Jag har miljoner ting att göra, och desto mindre tid till allt detta.

Och att det endast återstår en dryg månad innan den där dagen då vi tackar ja till varandra, och lovar att älska varandra tills döden skiljer oss åt, gör det inte lättare.

Det är så typiskt mig/oss, att ha massor av tid till att göra allt, men börjar inte ta tag i det förräns det är aningen brådskande.

Men bra kommer det att bli, det lovar jag!

Idag står staden på schemat, ska åka in med mor och leta bröllopskläder till henne, hoppas på att lyckas bra, så att hon får känna sig lika fin som hon är.

Baksaker ska inhandlas, då Nellan firar sin 2:a födelsedag i livet på söndag!

Stort kalas ska det bli, och jag har massor att baka!

En storstädning av huset kanske också är passande?

Som sagt, miljoner ting att göra, men tiden springer iväg!
Rebecca

My only sunshine!

Yeaay!

Idag var jag på anställningsintervju. På psykiatriska slutenvårdsenheten. Dit jag önskat mig så länge, dit jag verkligen velat nå.
Och gissa vad? Chefen ringde en timme senare och meddelade att jag fick tjänsten. 100% dags- och kvällsschema!
Så äntligen får jag arbeta inom det jag är så fruktansvärt fascinerad av.
Äntligen kan jag vakna och vara glad för att gå till jobbet!
Åtminstone för i sommar...

Detta innebär att jag får in min fot, vilket gör det betydligt lättare att få vikariat och liknande.
Yeaay!

Så det blir att köpa en skruttbil för skattepengarna och köra till Simrishamn varje dag (nästan).
Men det är det värt.. För att få komma dit jag vill.
Åtminstone för en sommar.

"Påskakärring"

Idag har Nellan haft påskfest på dagis, och även agerat "påskakärring", som hon själv så fint uttrycker det!
Världens sötaste, må jag tillägga!

Bildbevis är väl det enda som behövs?

Älskar, älskar, älskar henne.

En bild säger mer än tusen ord...

Pigg

Vi vaknade för en stund sen, och det var ett tag sedan jag kände mig så utvilad.

Efter tre dagar med feber från Nellans sida, så har det också varit tre tuffa nätter där hon legat klistrad på mig.

För ja, när hon är dålig, så känns det bättre för mig om hon ligger inne hos oss. Hönsmamma, jag vet.

Solen lyste igenom springorna på rullgardinen, liksom trotsande.

Slängde i lakanen i tvättmaskinen, och öppnade lite fönster för att välkomna den friska luften in.

Ska fortsätta städa efter min lilla skrivstund, fick bara sådan lust till att skriva.

Humöret går efter vädret, och det märks rejält när det börjar bli soligt och varmt ute, jag blir mycket gladare, och mår mycket bättre.

Hoppas värmen kommer för att stanna nu.

Livet.

Livet är konstigt. Vem bestämmer hur allt ska bli? Vem har makten att kunna sätta liv till världen, och att få ta liv ifrån världen?

Hur mycket man än vänder och vrider på det, så kan man aldrig få ett svar.

Jag ska vara tacksam, jag ÄR tacksam, för allt jag har.

För under en period i december månad 2008 hade allt kunnat vända, bara sådär.

Min dotter, min ängel, mitt allt hade kunnat ryckas ifrån mig.

Bara sådär.

Hade jag gjort som BVC och resten av läkarna jag hade kontakt med innan vi fick ordentlig hjälp, så hade Noelle inte funnits idag.

Hade vi stått på oss och struntat i att ge henne vatten....

Det kom som en smäll i ansiktet, den där soliga fredagen vi var nere på UMAS och skulle prata om hennes vikt.

"Så sjuk som Noelle var, är det inte konstigt att det tar tid för henne att öka i vikt..." sa läkaren.
"Var hon verkligen så sjuk?" hasplade jag ur mig.

Sen kom det, slaget i magen som fick mig att tappa andan. Mitt inre vreds om i tusen varv.

Om vi inte hade gett henne det vattnet hon skrek om, och om inte hon hade orkat dricka till slut, så hade hon inte funnits idag. Det handlade bara om ett par timmar.

Ett par timmar utan vatten, så hade hennes kropp blivit totalt uttorkad och hon hade ryckts ifrån oss.

Jag visste att hon var sjuk, mycket väl, men att det var så illa att hon var döende, det fanns inte ens i mina tankar.

Hon var ju ändå så pigg, sprang runt och lekte, sjöng och allt det där.

Att vi fick veta detta i efterhand gjorde nog det hela lite jobbigare att smälta.

Alla -tänk om-tankar jag har tänkt sedan dess...

Vi har en mirakelflicka. Utan tvekan. Hennes livsglädje är inte av denna värld!

Jag har valt att inte skriva detta förr, för det känns fel på något sätt, att hänga ut allting sådär.

Men idag behövde jag få ut det.. Jag måste få skriva om det.

När folk frågar så rycker jag på axlarna och berättar lite kortfattat, och försöker sedan komma in på något annat att prata om.

Det är inget jag gärna pratar om, för att jag vet att det finns de som har det värre.

De som verkligen har förlorat sina barn, de som ja... Det finns de som har det värre.

Då ska man inte gnälla, jag har ju trots allt henne i livet, piggare och goare än någonsin med hjälp av hennes mediciner. Nu mår hon ju bra.
Och det tackar jag -vem-det-nu-är-som-bestämmer- för.

Tack.

Mamma och Noelle, julafton -08, ett par dagar efter vi kommer hem från sjukhuset.

Mamma och Noelle, en vanlig morgon i slutet på Februari -09.

Skillnaden syns rätt tydligt, visst?

Bad!

I brist på badkar, tog jag in hennes gamla babybalja som hon använde i trädgården flitigt förra sommaren.
Putsade av det ordentligt, och älskade damen fick bada!
I med docka, leksaker och vattenkanna, sen plaskades det järnet!

Kastade sig hejdlöst!

Flirt-maja!

"Naej, så får man inte göra!"

Pratar allvar med dockan!

Världens finaste Noelle, med världens vackraste ögon!

Torka.

Ja, här har det rått en hel del bloggtorka, flera gånger har jag varit på väg men struntat i det i sista sekund. Är allmänt trött och nere, men äntligen börjar solen leta sig fram, som även lockar fram mitt glada jag!

Blev panik-inringd i helgen till att jobba natten, så två nätter skramlade jag ihop där.
Har väl bara skramlat ihop kanske 50-60 timmar än så länge, vilket inte är någon höjdare. Suck.
Avskyr att vara timanställd!

Älskade N har fått akvarium av sin kära farfar, en aningens försenad julklapp, fast bättre sent än aldrig, säg :)
Och som hon älskar sina fiskar! Nemo, Sacky, Torsdag, Lördag och allt vad hon har döpt dem till! Roliga unge!

Roligt jämt är det dock inte, då trotsen är värre än någonsin, och det gäller verkligen att försöka ha tålamod till tusen, även om det inte finns där alltid.
Men vi försöker att vara konsekventa, och hålla på dem regler vi har satt upp. Lättare sagt än gjort, men tror att det är det absolut bästa i det långa loppet.
Fick en rak och ärlig fråga häromdagen, hur är det att ha barn egentligen?
Jo, hur tufft och svårt det än är ibland, så är det det absolut bästa jag har gjort. Att bli mamma. Att få se min ögonsten växa så det knakar, att få höra henne säga nya ord och meningar varje dag.
Att få kittla henne tills hon kiknar av skratt, och bara få känslan att det här vill jag alltid göra.
Att få finnas till och trösta henne när hon blir ledsen, att känna hennes huvud liksom borra sig djupt in i min famn och hennes små små armar krama om mig hårt.
Att få höra henne säga "Ässka daj mamma".

Hon ringde mig häromdagen när jag var på jobbet, och skulle berätta allt de hade gjort, ätit och så vidare. Sen sa hon "Mo lessen, mamma komma hem Mo." (Mo betyder Noelle, på hennes eget språk). Hjärtat grät, men jag log. Min stora tjej. Prompt skulle hon ringa sin mamma för att berätta att hon var ledsen för att jag var på jobbet.

Mamma älskar dig, Mo. Av hela mitt hjärta.

Happy!

Imorse ringde det från handikappsenheten, ska träffa henne imorgon!

Hoppas hoppas hoppas!

Ska in till arbetsförmedlingen idag, får se till att börja stämpla nu, så man överlever!

Har aldrig stämplat förut, men med så få timmar som finns nu så behövs det.

Ska även leta efter tärnklänningar, men loppet verkar vara kört, finns i princip ingenting som liknar det jag/vi är ute efter... Blir väl till att åka till annan destination för undersöka fler butiker än de vi har här i lilla k-stad.

Satte in skivan med mina forntida modellbilder igår, kan ju säga att det inte är speciellt bra att kolla på sådana bilder =)

Tänkte slänga in ett par bilder på älskade Nellan, för er som vill se!

Sötaste tjejen i stan!
Läser reklam för Diesel =)

Hon kommer att bli världens bästa storasyster en vacker dag!

Så ja!

Nu är bloggen låst, och det känns bra.

Att alltid behöva tänka på vad man skriver, hur man skriver och vilka bilder man vill lägga upp, det är inte så det ska vara. Men tyvärr är, i dagens snuskiga samhälle. Där folk gläds över andras problem, där man inte vet vad ens privata bilder används till.

Igår blev Nellan täppt i näsan, bara sådär rakt upp och ner. Skumt hur det kan bli ibland, men så är det med ungar!
Att gå hemma utan något fast jobb går mig på nerverna. Jag vill arbeta, jag vill dra mitt strå till stacken. Men, snart vänder det nog, får man hoppas.

Nellan behöver ju verkligen gå på dagis med, för hennes egen skull, hon är en helt annan tjej när hon har varit och träffat sina bästisar på dagis. Men det har blivit sisådär med dagisnärvaron på sistone, av många anledningar.
Sjukhusbesök, sjukdomar, förkylningar, you name it.
Men sålänge jag är arbetslös ska jag börja lämna henne de där standarddagarna hon får vara där.

Fan, vad jag hoppas att det vänder snart. Jag söker och söker. Överallt som kan tänkas!
Om någon har något tips, skriv gärna, jag är öppen för det mesta!

Nix, nu har jag inte tid att sitta här mer!
Kram på er!

Hoho.

Det var en viss Johanna som ville ha åtkomst till bloggen, men som glömde att skicka med mailadress, så om du fortfarande är sugen på att läsa, så skriv igen vet jag!

Ikväll (om tiden finns) låser jag bloggen!

Rebecca

Slut.

Ja, nu är det slut på att ha min blogg offentlig, då jag känner att jag varken kan lägga upp alla bilder jag önskar, samt att jag inte riktigt kan skriva här om vad som sker i våra liv.
Det dåliga med blogspot.com är att man inte kan lägga till lösenord, utan här måste man skriva in mail-adresser på de som är godkända att läsa.

Så om någon vill ha tillgång till bloggen, så skicka en kommentar som innehåller er mail.
Jag väntar ett par dagar till, så ni har en chans.
Jag granskar också alla kommentarer, så era mail-adresser inte kommer ut om ni så det önskar.

ha en fin kväll!
Rebecca

Trött.

Ja, lite sleten är man allt, efter en någorlunda späckad helg.

Var och bowlade i fredags, då mor min tyckte att vi kunde göra något ensamma, så N fick spendera natten i staden.

Trevligt och jag kan tillägga att jag har träningsvärk i armen och benen än idag. (Otränad, jag vet!)

Sov gott och länge på lördagen, vaknade av ett sms när klockan närmade sig 11.

Åkte till stan, gick och klippte Nel, för att sedan bege mig till jobbet och avverka en kväll där.

Idag har vi bara tagit det relativt lugnt, var på en långrunda med Tex i förmiddags, för att sedan bege oss till Eko för nödvändig shopping.

Fick även sällskap av fina familjen Ringström/Källkvist, alltid kul!

Har sedan städat lite, tvättat och putsat köket (det enda negativa med svart pianolack på luckorna, all putsning).

Slötittar lite på Beck just nu, gillar Gunvald stenhårt.

Hoppas ni haft en fin helg.

Förresten så behöver jag tips på bra låtar vår solist kan sjunga i kyrkan, släng in vilka förslag som helst =)

Bröllopssvit.

Har tagit tag i en del saker angående bröllopet, som tyvärr har kommit i skymundan på sistone, med all rätt i och för sig.

Vi for staden runt för att titta på bröllopssviter, och vi kan ju konstatera att det inte är som på filmer iallafall =)
Hotell C4 var en besvikelse, inte alls så fint som vi trott att det skulle vara, Grand´s svit var helt okej, dock med vanligt badkar, och fråga mig inte varför men jag vill ha jacuzzi i min bröllopssvit.
Stadshotellets svit var också fin, men där fick vi också tipset att kolla på hotell Anno.
Sagt och gjort gick vi dit, till ett gemytligt hotell, nästan i skymundan av Grand, men där fann vi också vår svit.
Stor jacuzzi, stor svit och all uppassning man vill ha!
Så på detta mysiga hotell ska vi spendera vår bröllopsnatt på! Och som jag längtar...

Har även skickat efter blanketter om namnbyte och hindersprövning.
Äntligen har lite inspiration infunnit sig, och det kliar i händerna av att ta tag i allt det andra.
Nu jäklar.
Min älskade blivande man har också fått tummen ur, i samband med ringbeställningen.
Det är på riktigt, och faktiskt ganska så snart. 3 månader tills vi ska avge våra löften om att vandra hand i hand livet ut. Och jag kan knappt bärga mig!

Allt.

Jag skulle göra allt för dig Noelle. Finns ingenting som är omöjligt.

Tuffa tider för tillfället, men allt klarnar väl upp inom det snaraste, får vi hoppas.
Have faith, have patience.

Sitter här i min ensamhet, resterande av familjen är och beställer min vigselring.. Och jag får inte ens tjuvkika. Ni skulle bara ha en aning om hur tufft det är, när man är så nyfiken som jag. Det är nästan sjukligt. Men är man inte nyfiken, får man heller inget veta.
Återstår väl att se den 16 maj om den är fin.. Men det tror jag nog, han valde ju våra förlovningsringar, och gjorde ett bra jobb dessutom!


Är så trött.. Så less.
Låt detta ha ett slut snart, fast att jag vet innerst inne att det bara är början.

Ang. förra inlägget, så var det folk som tog åt sig, fast att det inte var dom det var riktat mot.
Tramsiga ni.

Var och beställde en sulky till Nel igår, som kommer nästa fredag. Jag längtar!
Är sådant vagnfreak att jag gärna hade kunnat byta vagn en gång i månaden, men någonstans får det räcka.
Får shoppa loss till nästa bebis istället...

Ne, nu blir jag upphämtad, så ska vi handla.

Ha en fin kväll!

Hur?

Hur kan man strunta i sitt/sina barn?
Hur kan man bara ignorera att de finns?
Hur kan man någonsin sluta bry sig?
Slutar man verkligen att älska?

Jag kan verkligen inte förstå detta, särskilt när jag själv har fått barn.
Jag skulle aldrig någonsin kunna strunta i N, aldrig låtsas som att hon inte finns.
Hur kan man bara göra så? Sitt alldeles egna kött och blod?

Har ett par stycken i min närhet (eller som skulle ha varit i min närhet rättare sagt) som gör på det viset.
Jag kan inte begripa det, hur jag än vänder och vrider på det.
Hur kan man ens strunta i att bry sig om att man har fått sitt alldeles första barnbarnsbarn, eller strunta i att sitt barnbarn existerar?


Mamma lovar dig Noelle, att jag kommer ALLTID att finnas där för dig, vilka vägar du än kommer välja att gå, vilka människor du än väljer att ty dig till.
För du är mitt barn, min dotter, min älskade skatt.
Jag kommer att göra allt i min mammamakt för att du ska må bra.

Näe. Jag kan inte få ihop det..

Man ska vara tacksam för de som verkligen ställer upp och är där för en. Man ska nog försöka sluta tänka på dom där andra...
Men det är svårt.
Det är ju trots allt ens släkt.

Men, kan man verkligen sluta att älska bara sådär?

Tröttsamt

Ja, för det är det att jobba inom Kristianstads kommun. Som de kör med sin personal, och hur man än vrider och vänder på allt, så har man aldrig dom bakom sig.

Önskar så att jag hittade mig ett arbete, och jag ska nå mitt mål att arbeta inom psyk.

Man får ta det som det kommer, önskar att jag hade haft tiden och orken att plugga vidare.

Men mitt arbete är ändå betydelsefullt, det jag gör för människorna som behöver hjälp.

Önskar bara att Kstads Kommun såg det på samma sätt. Och börjar behandla sin personal bättre.

Ska till malmö på onsdag, för att träffa Nel´s läkare. Ska prata lite om hennes vikt, och se om vi kan komma på något som hjälper henne att gå upp. För det känns i hjärtat när man ser henne utan kläder. När man ser hur smal hon har blivit.
Ändå försöker jag med alla medel att hjälpa henne en bit på vägen.

Min älskade lilla snorpa. Vet du hur orolig din mamma är?

Ska åka till jobbet om en halvtimme, och sitter här i pyjamas och dricker mitt morgonkaffe.

Hoppas ni får en fin dag, för det ska jag försöka ha trots en måttligt irriterad start.

För det är du och jag mot världen.

Vårlängtan, och pulkalängtan.

Vinterlandskapet till trots försökte jag fixa med en ny header, lite mer färgglad och vårig, längtar så tills det blir vår!
Fast imorgon ska vi dock ta vara på snön och åka iväg till lite större backar och åka pulka.
Varm choklad, ostmackor och termobyxor.
Hur nostalgisk blir man inte? Precis som när jag var liten.
Ska bli så härligt, vad jag älskar att bli barn på nytt genom att göra sådana saker.

Ha en alldeles underbar helg, för det ska jag ha!

Älskar, älskar, älskar min familj, och alla som ingår i den!
Avslutar med en härlig sommarbild sedan förra året. Vilken plutte min sessa var!

The worlds greatest.

Har jag inte världens underbaraste unge, så säg!

Mitt hjärta smälter.

Stor tjej.

Min älskade lilla fispropp är stor nu.
Hon var på sitt alldeles första "kompiskalas" idag, helt ensam.
Det gick hur bra som helst, och alla de större barnen från dagis älskar henne. Det var ju bara lilla N som var liten där. Det värmer så i hjärtat när flera barn kom och upptäckte att Noelle var där "Mamma, titta, Noelle är här!"
Älskade underbara unge.

I onsdags chockade hon mig genom att räkna till 20 bara sådär. Utan någon hjälp alls.
Duktiga N. Finast i världen.


Är smått orolig, hoppas alla knutar kommer att lösas upp snart.


Tacka någon högre makt för att jag har min familj.
Jag är så tacksam.

Noelle, min själ, mitt hjärta.. Du är luften jag andas!

Ta mig tusan..

MR:en gick bra, det värsta jag varit med om på länge var stunden då hon slumrade in så sött. Tårarna sprutade på mig, fast jag visste att det var för en god sak.

Ta mig tusan nu på att hon har blivit kräksjuk. Så vi får se ytterligare ett par timmar hur allt ter sig. 75% risk att vi får åka till sjukan. Då blir vi också inlagda.. Igen.
Och jag som inte gillar CSK´s barnavdelning något värst.
Sämre bemötande får man leta efter. Aldrig någon ordning och reda, ingen vet något osv. Visst att hon har en ovanlig sjukdom, men det går faktiskt att läsa journalen samt att hitta information om sjukdomen om man bara vill.

Som i onsdags, när vi kom till uppvaket skådade jag en superpåse med dropp, trots att jag sagt till dom att hon absolut inte får ha mer dropp än ca 50 ml, då det ska motsvara ungefär den mängden hon hade druckit under tiden.
Och ingen visste hur mkt hon hade fått, eller hur länge det hade droppat.
inte nog med det, för när hon vaknar så kommer ssk:n och frågar om hon vill ha dricka. Och vi som absolut inte får erbjuda henne dricka, allt vätskeintag ska ske på hennes eget behov. Och det styr hon så bra själv.

När vi sedan kommer upp på barn igen, så visar det sig att ingen hade beställt mat till min utsvultna lilla flicka, trots att besöket var planerat sedan länge.
Man blir så trött.

Jag hatar det, att bli bemött som att man inte begrep någonting. Vi som föräldrar till ett barn med Diabetes Insipidus vet fan så mycket mer än läkarna uppe på CSK, då de inte har någon aning om vad det innebär egentligen.
Jag känner mitt barn mer än någon läkare gör, och de borde absolut jobba på bemötandet gentemot föräldrarna också. Ävem om jag så bara är 22 år gammal.
För den känslan får jag, att bara för jag är ung, så vet jag ingenting.
Fruktansvärt.
Skärpning, CSK.

fast undantag finns ju också, och det har visst varit någon/några som brytt sig.
Och dom får man tyvärr leta länge efter.

Så, var bara tvungen att kräka av mig lite. Mina personliga åsikter, that´s all.

håll tummarna för oss att vi slipper bli inlagda igen. Noelle behöver få vara i sitt trygga hem nu ett tag. Snälla...

Back in the days.

Sitter här, ögonen vill helst inte hålla sig uppe, men var tvungen att få i älskade N lite frukost innan det är fastedags. Fick äta fram tills 7, nu blir det ingen mat för hennes del förrän MR:en är gjord.

Det blir bra, tänker inte spekulera mer i det hela, jag kan ju inte veta något innan vi fått svaren.

Inte förrän då vet jag vad som sker.

Men oron ligger där, still.

Satt och tittade på gamla bilder, från back in the days.

Lite nostalgisk över de gamla tiderna, då man bara hade sig själv att bry sig om, kunde göra vad tusan man ville.

Men ändå så fruktansvärt glad att mitt liv ser ut så som det gör idag.
Visst, jag är bara 22 år (snart), men jag har hittat min man med stort M, vi har ett underbart fint hus, vårt bröllop är på gång, och framförallt så har vi skapat en helt otrolig liten flicka.

Jag är nöjd. Mer nöjd än vad jag någonsin trodde jag kunde bli.

Det enda som är synd är de vänner man hade, de har flugit bort med vinden.

Kan de kanske inte förstå? VILL de kanske inte förstå?

Jag saknar vissa av dem, men kan de inte förstå så finns det inte heller så mycket att göra åt det.
Det är synd. Väldigt synd.

Men om det är priset man får betala, då gör jag det. För min dotter och min familj är mitt allt. Det är bara så synd att förståelsen och respekten inte finns där. Att vänner inte kan förbli vänner, i med- och motgångar.

Tyvärr.

Dags att sluta fundera, hälla i mig lite kaffe till för att så småningom göra vid oss alla inför den stora dagen.

Wish her luck!

Bättre.

Hoppet har byggts upp igen, och jag mår bättre.

Nyss lagat lite pyttipanna och ägg till lunch, får försöka med mat hela tiden, då Nel inte är direkt stor i maten.
Hon har fortfarande inte gått upp i vikt, och det är lite oroande för mig. Jag saknar ju min lilla knubbis, med valkar lite här och var. Nu är hon så smal. Hoppas det vänder snart, så hon har något att ta på ifall hon blir magsjuk t.ex.

Har äntligen fått MR-tid. På onsdag är det den stora dagen.. Och jag är mer än måttligt nervös och orolig, tycker att det känns hemskt att hon ska sövas.. Men de vet väl vad de pysslar med, får jag hoppas.
Sen att det tar ett par veckor innan man får svaret gör inte saken bättre.

Men jag hoppas och tror, jag vet att min lilla krabat är en fighter.
Den där oron fick jag automatiskt när jag blev mamma.
Jag vill ju bara att hon ska ha det bra, så bra som jag bara kan göra för henne.

Älskar dig, världens vackraste Noelle. Mer än du eller någon annan någonsin kan förstå.

En kärlek som inte är av denna värld.

Ibland.

Ibland sköljer känslan av hopplöshet över mig. Likt en flodvåg, som röjer allt i dess väg.
Så fort ens hopp har kommit tillbaka, när känslan av otillräcklighet nyss farit sin kos, då ska det givetvis komma.

Ledsamhet, oro över både det ena och det andra.
Jag hatar dessa dagar.

När man annars är en positiv och glad person, så känns det ännu värre att må så som idag.
Men jag vet, alla måste få må dåligt ibland.

Det som hade hjälpt just nu hade varit att lägga mig ner och gråta.
Men jag tar tag i mig själv. Precis som vanligt. Att jag aldrig kan låta mig själv vara ledsen på riktigt.


Det vänder snart. Jag vet det.
Någonstans därinne brinner hoppet för fulla muggar.


Någonstans djupt därinne...

Åh.

Den var precis så vacker som jag kom ihåg. Om inte mer fantastisk.
Min brudklänning, för er som undrar. Jag beställde den för 3 månader sen, och fick äntligen prova min alldeles egen.

Den är som sydd bara för mig, så bra passar den!

Mitt i all oro och stress, så stundar ju ändå vårt bröllop, relativt snart iallafall.

Och som jag längtar...

Tyvärr kan jag inte lägga upp någon bild, då vi har valt att ha det traditionsenligt, att A inte får se den förräns jag går fram till altaret.
Gud, vad nervös jag är när jag tänker på det. Men en bra nervositet, bör tillägas.
Så hoppfull, om att denna dag kommer att bli den näst bästa i mitt/vårt liv.

Åh.

Askungen?

Gårdagen bestod av en väldigt trevlig heldag på stadens torg och gator med min kära mamma, samt min "gamla nyfunna" vän Emma.

Väl hemkommen upptäckte jag att Nel´s ena känga var borta. De som hade legat så fint under vagnen.
Ringde runt halva stan idag, i alla affärer vi varit i, men ingen lycka. Skon har inte hittat tillbaka.
Hennes älskade små Ecco-skor.
Och att köpa vinterkängor idag är ingen hit. Visst, rea på många skor, lite värre var det med små storlekar.
Hittade till slut ett par fina, som blev hennes. Ändå känns det vemodigt.
Hatar att tappa bort saker.

Fixade själv en header till min blogg förut, kryss i taket va?
Tyckte den blev helt okej för en nybörjare som jag!

Väntar fortfarande på den där remissen till MR-röntgen.. Det här ovissa är ingen höjdare.
Jag ler och skrattar, men undrar om någon egentligen ser min oro. Min rädsla.
Även då jag försöker att inte tänka på det, ligger det och trycker på hornhinnan.
Gör sig påmint hela tiden.

Men jag vet, att vad det än är, så är min dotter en fighter, utan dess like.
Bara det att när hon inte hade ätit en endaste måltid på 3½ vecka, utan hade levt på vatten, och fortfarande sprang runt och busade och höll låda, det är ganska fantastiskt.

Min dotter är fantastisk, hon klarar allt!
I just know it!

Nej, nu väntar sängen för min del, då det vankas jobb imorgon bitti!

Ha en kanon helg, och hoppas ni har överseende med mitt halvtaskiga bloggande, energin är inte vad den har varit!

Långsamt.

Saker och ting börjar långsamt ordna upp sig.
Små knutar löses sakteliga upp.
Det kommer bli bra till slut.

I know it.

Det är kärleken som leder mig.
För alltid kärleken till min familj!

Vad hade jag varit utan dig? Du är mitt liv.

För dig. Allt för dig.