Äntligen fredag?

Och så hade ytterligare en vecka passerat revy. Utan att man knappt hinner blinka egentligen.
Snart fyller älskade hjärtat ett och ett halvt år. Skojar ni med mig? Vart tog tiden vägen?
Otroligt snabbt har det gått, och kommer väl fortsätta i detta rasande tempo tills den dagen N är alldeles för stor!

Vad som bjuds i helgen återstår att se, inget jobb för min del iallafall vilket är skönt som tusan!
Jag är dock sugen på att hitta på något roligt ikväll. Vad vet jag inte, men något utöver det vanliga som oftast innebär chips, dippa, cola och tv/film.

Ha en fin fredag och en skön helg!

Attans med.

Jag hade tagit fel på dagarna, det var märkligt nog mitt första inlägg idag. Fast med denna rättelse blev det två iallafall!

Glömska.

Det är något jag lider av, har jag kommir fram till. Är det inte nycklarna, så är det mobilen eller annat. Det finns alltid något jag glömmer var jag har lagt osv.

Nu kom jag på att jag har glömt att lägga in bilder på Nellans nya säng, som vi satte upp i juli.
Bilden är suddig, men man kan nog se lite ändå.

Toddler hade denna fina juniorsäng man kunde beställa, så det gjorde vi.

Vi slog till på stort med en gång och köpte en 70*190 säng till henne. Hur som helst så växer hon ändå, och denna sängen kan hon ha länge.

Självklart Hello Kitty lakan, då vi är "Kittybögar" (ursäkta uttrycket), har nu tre olika slags Kittylakan till sessan. Bara det bästa är fint nog för vår dam.

Hur det fungerar att sova i stor säng som man själv kan gå ner och upp i?

Alldeles utmärkt. Hon lärde sig ta sig upp och ner första dagen, och hon älskar sin säng. Nu kan man verkligen ligga och läsa sagor och böcker på ett helt annat vis, i hennes egna säng.

Själva läggningarna var tuffa i början, då hon knatade ner själv när hon inte ville sova. Ett tag med regler och konsekventa föräldrar (som hon säkert tyckte var hur dumma som helst), så gav det sig. Numera är det sällan problem alls.

Det är ibland oerhört jobbigt att vara tuff och stå för de regler man satt upp, men till slut tror jag att vi får igen det.

Nu är det dags för mig att slänga in handduken för dagen as well, efter ett väldigt flummigt och osammanhängande inlägg. Jag är trött och förkyld, om man nu ska skylla på något...

Godnatt, k-stad.

Ps. Om jag inte har alldeles fel för mig på dagarna, så har jag nog skrivit hela två inlägg idag. Det är nog första gången för mig!

Natt. Igen!

Sjukligt.

Ena sjukdomsveckan efter den andra, suck.
Förra veckan fick vi penicillin till snorpan, igår var jag där igen, öppna mottagningen. Då visade det sig att hon har öroninflammation i andra örat nu. Ännu en omgång penicillin, innan den andra kuren ens slutat!
Mitt i allt blir även jag dålig, ska jobba helgen, men jag är inte vidare kry idag. Dilemman. Är det verkligen meningen att man ska ha dåligt samvete för jobbets skull ifall man blir sjuk?
För att det finns så otroligt få att ringa in. Tror inte det är meningen, men jag är expert på att ha dåligt samvete.
Vill så gärna vara alla till lags hela tiden, vill bara väl.

Har ett annat dilemma också. Ett aningen större. Tankarna krigar i min hjärna, samma sak där, få dåligt samvete, eller tänka på mig själv i första hand?

När ska jag växa upp och bara tänka på mig själv och min familj, istället för alla andra?

Nej, nu ska vi äta lite frukost, jag och älskade N. Snoriga, förkylda, men ändå relativt pigga av varandras sällskap. Kvalitétstid.
Hon och jag.

En sådan stund.

En sådan stund när man hämtar sin efterlängtade, älskade dotter på dagis efter en dags arbete, när hon ligger och slumrar som allra vackrast i sin vagn. Så trygg, så oskuldsfull, så änglalik.

En blick på den där fantastiska flickan och allt faller på plats. Vareviga liten pusselbit, varje liten uns av oro stillas.

En kärlek så oändligt stark.

En sådan stund när hon efter ett tag slår upp sina himmelsblå, och ropar på mamma.

Man möts av världens mest underbara leende, man kan riktigt se kärleken blixtra i hennes ögon. Man kan nästan känna hur det doftar fullkomlig kärlek.

Jag lutar mig fram och kysser hennes panna, och frågar om hon har saknat mig. "Mmm!" nickar hon instämmande och brister ut i ett skratt.

En sådan stund när vi tittar på varandra, skrattar, ler och jag berättar om allt möjligt, alla världens små egenheter och allting runtomkring står helt stilla, även den kväva septemberluften.

En sådan stund när man bara vet. Man vet att vad som än kommer att ske, någonsin, kommer vi att hålla ihop. En mors oövervinnerliga kärlek till en dotter, och en dotters tillit och kärlek till sin mor.

Den där stunden hade vi idag, och har ofta. Den där alldeles speciella mor-dotter stunden. Där allt annat kan kvitta, ingenting annat spelar någon roll. Det enda som betyder någonting är den totala kärleken mellan oss.

En sådan där stund kan pigga upp den tröttaste septembersjäl, och ge en ny energi utan dess like.

Jag vet vad jag har för roll i livet, jag vet vad jag ska göra.

Jag ska älska dig jorden runt och tillbaka.

Jag ska älska dig som bara en mor kan.

Äntligen!

Nu är vårt soldäck äntligen färdigt, och ramen till uterummet är på plats. Ni kan inte ens ana hur maffigt det blir! Kommer bli så fruktansvärt bra, längtar tills vi kan avnjuta vår första middag i vårt fina uterum!

Namnet på vår lille kille blev efter mycket om och men Texas, det passar bra på honom. Jag gillade Milo och Hero, men det föll minsann inte A i smaken. Kompromissa is the shit!
Han är jättesnäll, hänger med överallt, och bara är. En riktig nallebjörn!
Nellan gillar honom, "Texas, Texas" skriker hon samtidigt som hon springer efter honom med leksaken hon valde till honom. Mitt hjärta dansar!

Imorgon börjar mitt septemberschema, kommer bli bra. Fast nu när vi varit lediga tillsammans och haft det mysigt, kommer det att bära emot, men samtidigt skönt att komma in i lite rutiner igen. De liksom flyger ut genom fönstret när det vankas ledighet!

Nu ska jag ut till mina killar och busa med dem i vår obefintliga trädgård!