Ibland.

Ibland sköljer känslan av hopplöshet över mig. Likt en flodvåg, som röjer allt i dess väg.
Så fort ens hopp har kommit tillbaka, när känslan av otillräcklighet nyss farit sin kos, då ska det givetvis komma.

Ledsamhet, oro över både det ena och det andra.
Jag hatar dessa dagar.

När man annars är en positiv och glad person, så känns det ännu värre att må så som idag.
Men jag vet, alla måste få må dåligt ibland.

Det som hade hjälpt just nu hade varit att lägga mig ner och gråta.
Men jag tar tag i mig själv. Precis som vanligt. Att jag aldrig kan låta mig själv vara ledsen på riktigt.


Det vänder snart. Jag vet det.
Någonstans därinne brinner hoppet för fulla muggar.


Någonstans djupt därinne...

Åh.

Den var precis så vacker som jag kom ihåg. Om inte mer fantastisk.
Min brudklänning, för er som undrar. Jag beställde den för 3 månader sen, och fick äntligen prova min alldeles egen.

Den är som sydd bara för mig, så bra passar den!

Mitt i all oro och stress, så stundar ju ändå vårt bröllop, relativt snart iallafall.

Och som jag längtar...

Tyvärr kan jag inte lägga upp någon bild, då vi har valt att ha det traditionsenligt, att A inte får se den förräns jag går fram till altaret.
Gud, vad nervös jag är när jag tänker på det. Men en bra nervositet, bör tillägas.
Så hoppfull, om att denna dag kommer att bli den näst bästa i mitt/vårt liv.

Åh.

Askungen?

Gårdagen bestod av en väldigt trevlig heldag på stadens torg och gator med min kära mamma, samt min "gamla nyfunna" vän Emma.

Väl hemkommen upptäckte jag att Nel´s ena känga var borta. De som hade legat så fint under vagnen.
Ringde runt halva stan idag, i alla affärer vi varit i, men ingen lycka. Skon har inte hittat tillbaka.
Hennes älskade små Ecco-skor.
Och att köpa vinterkängor idag är ingen hit. Visst, rea på många skor, lite värre var det med små storlekar.
Hittade till slut ett par fina, som blev hennes. Ändå känns det vemodigt.
Hatar att tappa bort saker.

Fixade själv en header till min blogg förut, kryss i taket va?
Tyckte den blev helt okej för en nybörjare som jag!

Väntar fortfarande på den där remissen till MR-röntgen.. Det här ovissa är ingen höjdare.
Jag ler och skrattar, men undrar om någon egentligen ser min oro. Min rädsla.
Även då jag försöker att inte tänka på det, ligger det och trycker på hornhinnan.
Gör sig påmint hela tiden.

Men jag vet, att vad det än är, så är min dotter en fighter, utan dess like.
Bara det att när hon inte hade ätit en endaste måltid på 3½ vecka, utan hade levt på vatten, och fortfarande sprang runt och busade och höll låda, det är ganska fantastiskt.

Min dotter är fantastisk, hon klarar allt!
I just know it!

Nej, nu väntar sängen för min del, då det vankas jobb imorgon bitti!

Ha en kanon helg, och hoppas ni har överseende med mitt halvtaskiga bloggande, energin är inte vad den har varit!

Långsamt.

Saker och ting börjar långsamt ordna upp sig.
Små knutar löses sakteliga upp.
Det kommer bli bra till slut.

I know it.

Det är kärleken som leder mig.
För alltid kärleken till min familj!

Vad hade jag varit utan dig? Du är mitt liv.

För dig. Allt för dig.