Hur?

Hur kan man strunta i sitt/sina barn?
Hur kan man bara ignorera att de finns?
Hur kan man någonsin sluta bry sig?
Slutar man verkligen att älska?

Jag kan verkligen inte förstå detta, särskilt när jag själv har fått barn.
Jag skulle aldrig någonsin kunna strunta i N, aldrig låtsas som att hon inte finns.
Hur kan man bara göra så? Sitt alldeles egna kött och blod?

Har ett par stycken i min närhet (eller som skulle ha varit i min närhet rättare sagt) som gör på det viset.
Jag kan inte begripa det, hur jag än vänder och vrider på det.
Hur kan man ens strunta i att bry sig om att man har fått sitt alldeles första barnbarnsbarn, eller strunta i att sitt barnbarn existerar?


Mamma lovar dig Noelle, att jag kommer ALLTID att finnas där för dig, vilka vägar du än kommer välja att gå, vilka människor du än väljer att ty dig till.
För du är mitt barn, min dotter, min älskade skatt.
Jag kommer att göra allt i min mammamakt för att du ska må bra.

Näe. Jag kan inte få ihop det..

Man ska vara tacksam för de som verkligen ställer upp och är där för en. Man ska nog försöka sluta tänka på dom där andra...
Men det är svårt.
Det är ju trots allt ens släkt.

Men, kan man verkligen sluta att älska bara sådär?