Back in the days.

Sitter här, ögonen vill helst inte hålla sig uppe, men var tvungen att få i älskade N lite frukost innan det är fastedags. Fick äta fram tills 7, nu blir det ingen mat för hennes del förrän MR:en är gjord.

Det blir bra, tänker inte spekulera mer i det hela, jag kan ju inte veta något innan vi fått svaren.

Inte förrän då vet jag vad som sker.

Men oron ligger där, still.

Satt och tittade på gamla bilder, från back in the days.

Lite nostalgisk över de gamla tiderna, då man bara hade sig själv att bry sig om, kunde göra vad tusan man ville.

Men ändå så fruktansvärt glad att mitt liv ser ut så som det gör idag.
Visst, jag är bara 22 år (snart), men jag har hittat min man med stort M, vi har ett underbart fint hus, vårt bröllop är på gång, och framförallt så har vi skapat en helt otrolig liten flicka.

Jag är nöjd. Mer nöjd än vad jag någonsin trodde jag kunde bli.

Det enda som är synd är de vänner man hade, de har flugit bort med vinden.

Kan de kanske inte förstå? VILL de kanske inte förstå?

Jag saknar vissa av dem, men kan de inte förstå så finns det inte heller så mycket att göra åt det.
Det är synd. Väldigt synd.

Men om det är priset man får betala, då gör jag det. För min dotter och min familj är mitt allt. Det är bara så synd att förståelsen och respekten inte finns där. Att vänner inte kan förbli vänner, i med- och motgångar.

Tyvärr.

Dags att sluta fundera, hälla i mig lite kaffe till för att så småningom göra vid oss alla inför den stora dagen.

Wish her luck!