Livet.

Livet är konstigt. Vem bestämmer hur allt ska bli? Vem har makten att kunna sätta liv till världen, och att få ta liv ifrån världen?

Hur mycket man än vänder och vrider på det, så kan man aldrig få ett svar.

Jag ska vara tacksam, jag ÄR tacksam, för allt jag har.

För under en period i december månad 2008 hade allt kunnat vända, bara sådär.

Min dotter, min ängel, mitt allt hade kunnat ryckas ifrån mig.

Bara sådär.

Hade jag gjort som BVC och resten av läkarna jag hade kontakt med innan vi fick ordentlig hjälp, så hade Noelle inte funnits idag.

Hade vi stått på oss och struntat i att ge henne vatten....

Det kom som en smäll i ansiktet, den där soliga fredagen vi var nere på UMAS och skulle prata om hennes vikt.

"Så sjuk som Noelle var, är det inte konstigt att det tar tid för henne att öka i vikt..." sa läkaren.
"Var hon verkligen så sjuk?" hasplade jag ur mig.

Sen kom det, slaget i magen som fick mig att tappa andan. Mitt inre vreds om i tusen varv.

Om vi inte hade gett henne det vattnet hon skrek om, och om inte hon hade orkat dricka till slut, så hade hon inte funnits idag. Det handlade bara om ett par timmar.

Ett par timmar utan vatten, så hade hennes kropp blivit totalt uttorkad och hon hade ryckts ifrån oss.

Jag visste att hon var sjuk, mycket väl, men att det var så illa att hon var döende, det fanns inte ens i mina tankar.

Hon var ju ändå så pigg, sprang runt och lekte, sjöng och allt det där.

Att vi fick veta detta i efterhand gjorde nog det hela lite jobbigare att smälta.

Alla -tänk om-tankar jag har tänkt sedan dess...

Vi har en mirakelflicka. Utan tvekan. Hennes livsglädje är inte av denna värld!

Jag har valt att inte skriva detta förr, för det känns fel på något sätt, att hänga ut allting sådär.

Men idag behövde jag få ut det.. Jag måste få skriva om det.

När folk frågar så rycker jag på axlarna och berättar lite kortfattat, och försöker sedan komma in på något annat att prata om.

Det är inget jag gärna pratar om, för att jag vet att det finns de som har det värre.

De som verkligen har förlorat sina barn, de som ja... Det finns de som har det värre.

Då ska man inte gnälla, jag har ju trots allt henne i livet, piggare och goare än någonsin med hjälp av hennes mediciner. Nu mår hon ju bra.
Och det tackar jag -vem-det-nu-är-som-bestämmer- för.

Tack.

Mamma och Noelle, julafton -08, ett par dagar efter vi kommer hem från sjukhuset.

Mamma och Noelle, en vanlig morgon i slutet på Februari -09.

Skillnaden syns rätt tydligt, visst?