Äntligen.

Idag är det exakt en vecka kvar tills vi står framför altaret och svär varandra evig trohet och kärlek.

Har haft sådan panik på sistonde, att få allt att klaffa, och har bara känt mig allmänt pressad.

Idag har det släppt, tack vare ett uppklarnande.

Nu äntligen kan jag släppa loss, och bara längta, och fixa det sista med glädje, inte oro och ängslan.

Det kommer bli helt perfekt, och det är jag säker på.

Vår kärlek är starkare än någonsin, och inför alla våra närmaste vänner och släkt ska vi bli man och hustru!

Tji får alla ni, som misstrodde vårt förhållande när vi blev sambos två månader efter att det hade blivit vi två, och när det visade sig att vi var gravida, enbart tre månader efter det att vi hade träffats.

Som snackade bakom ryggen, och ALDRIG trodde att det skulle hålla, att allt gick för fort.

Det kändes så rätt, med en gång. När vi satt och letade lägenhet, när Andreas i princip bodde hos mig efter ett par veckor.

När vi blev gravida, så kom det inte ens en känsla av tvivel på att det var rätt för oss.

Det hade också kunnat gå den andra vägen, jag vet. Men nu har det gått så otroligt bra, och vi har det bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om.

Vår fina familj. Som VI har skapat.

Och nu återstår endast en vecka innan vi säger Ja till varandra.

Jag kan knappt vänta...