blåbärsungar

Våra stora fina tjejer lekte så fint, alldeles kladdiga efter en härlig hallon/blåbärspaj.
Det är så fint att se, hur två så olika men ändå så lika barn kan ge sig in i lekens värld, utan fördömelser, utan komplikationer. Lite kompromisser så fungerar allt. Först får du, sen får jag. Vi turas om så blir det bra.

De två minsta sov och åt, precis som man ska göra när man är liten, liten.

Barn är fantastiska.
Barn är vår värld. Vår framtid.

Det är vi som banar deras väg, vi som försöker hjälpa dem att bli bra människor.
Tänk så många som missunnar sina barn just det, hjälpen till en bra framtid. Som inte tar sig tiden att berätta minsta lilla oviktiga sak, bara för att det är roligt att berätta och se hur deras lilla hjärnor tänker så det knakar, och hur det visar sig i deras otroliga minspel.

Frågorna är oändliga, och efter att man har svarat på samma fråga en tio-elva gånger under en tiominutersperiod blir man rätt trött.
Men, hur trött man än är, hur enerverande det än kan vara så måste man nypa sig själv ibland, och påminna sig om hur viktigt det är att svara på just den frågan. Om och om igen. Hundrafyrtiotre gånger om dagen om det så krävs.

För att man älskar den där krabaten. Den tjatiga, trotsiga, gnälliga och alldeles fantastiska lilla mini-människan.
Man älskar dem, mer än något annat i hela världen.

Och nu, innan sömnen tar mig in i drömmens fantastiska land, så ska jag gå och viska till mina barn, just hur mycker jag älskar dem.