Ord så stora men ändå inte tillräckliga.

Jag bär på honom, lutar min kind mot hans huvud. Jag smeker honom över hans babylena hår.
Den där doften, som ett spädbarn bär med sig, är oemotståndlig.
Jag viskar i hans öra hur mycket jag älskar honom.
Hur välkommen han var till vår lilla familj.
Hur just han fulländade vår tillvaro, och att det var just honom vi hade väntat på.

Jag trodde inte att jag hade nog med kärlek så att det skulle räcka till att älska två små barn lika mycket.
Ack, så fel jag hade. Mitt hjärta växte sig liksom till dubbel storlek, sekunden han lades på mitt bröst alldeles kladdig och varm.
Klockan var 18:14, den där torsdagen för lite mer än tre månader sedan.

Tack, för att just jag fick uppleva den lyckan att älska ett fantastiskt barn till.

Colin, min Colin.