Man ska känna att man lever.

Natten var tuff, en liten bebis som åkt på sin första förkylning, antagligen dagisbaciller från storasyster då hon nyss börjat igen.
Upp flera gånger och ge koksalt, vända och vrida, han kom inte till ro någonstans.
När klockan var 6 gav jag upp och gick med tunga,trötta steg ned och gjorde mat till liten.

Dagen har fortsatt i gnäll, små små powernaps på 5-20 minuter, och som mamma behöver man mer än så få minuter för att ladda om batterierna när de har sådana dagar.

Det stora monstret har varit relativt lugn idag, inte allt för mycket trots vilket var välbehövligt en dag som denna.

Vissa dagar känner man sig totalt värdelös, och tålamodet är långt ifrån max.
Tur att det är så sällan de här dagarna kommer.
Men, mitt i allt så vet man, att det går så fort, allting, att man knappt har tid att vara nedstämd.
Imorgon är en ny dag, och den dagen välkomnar vi.

Att mannen jobbar över och att jag är en ofattbart sällskapssjuk individ spelar nog också stor roll.
Jag avskyr att vara ensam. Speciellt sådana dagar när allt känns värdelöst.

Bittert inlägg, jag vet. Jag är nog en bitter liten lillgammal tant egentligen, längst inne.

Nu kallar soffan och kvällens Idol-avsnitt. Sen blir det ta mig tusan sängen för min del, och hoppas på att få några timmars sömn inatt.

So long.