Världens finaste..

 

Finns det något mysigare, vackrare, mjukare än bebisfötter?

Hundskall.

Kände redan igårkväll att något inte var som det skulle, då liten vaknade bara en liten stund efter han somnat, och var snorig och lite hes.
Han brukar sova från ca 19-06, och de nätter han grejar så brukar han börja runt 12-tiden.
Men igår kom han inte alls till ro, vände och vred sig, och gnydde.

Sen kväll började det. Det där hemskt ljudet man absolut inte vill höra från sitt barn.
Det där ljudet jag känner så väl igen, eftersom Noelle har haft det sedan hon var liten hon med.
Den förbannade falska kruppen.
Natten har bestått av "hundskall" och snörvel från lilleman, och som mamma ligger jag på helspänn och vågar inte sova med mer än ungefär 1/4 av hjärnan.

De nätter när han grejar utan direkt anledning är jag så mycket tröttare än vad jag är de nätter han är sjuk.
På något vis är det som att plikten sätter in, det är nu det gäller att skydda sitt barn från allt ont man kan.

Vi var hos doktorn innan och fick hostmedicin utskrivet, och nu hoppas vi på att det hjälper under nätterna så att vi slipper akutbesök med adrenalin via mask och allt annat som följer med på köpet.

Min minifis.
Mamma ska göra allt i sin makt för att försöka skydda dig från det lilla jag kan här i världen.
Och allt som jag inte kan skydda dig ifrån, ska jag försöka underlätta för dig.

Zoooeeeeee.

Jag har nyss varit ute och tjoat i halva byn. Anledningen?
Vår lilla kisebebis gick ut innan, och har inte kommit hem ännu. Hönsmamma som man är så vill jag att familjen ska vara komplett innan jag intar sängläge.

Hoppas hon kommer snart, jag blir så orolig att hon inte ska hitta hem igen..
Nellan kommer att bli så ledsen om hon inte är här imorgon när vi vaknar.. =/

Gick längs vägen, och som tur var så låg hon inte där.

Så om någon i Rinkaby ser en helsvart liten kiseflicka, skrik till för allt i världen!

It´s gonna be..

..a bumpy ride.
Nellans nya favoritlåt, vi dansar och skakar rumpan så det står det härliga till här i huset, jag, Noelle och dockan. Dockan är en viktig danskompis.
Kom nyss hem från mitt andra hem, Ica Maxi.
Försöker få Colin att sova i vagnen, men det är väl dömt att misslyckas.. Igen.
Nåja.

Skönt att damen är fri från dagis resten av veckan, det är ett jäkla meck ska ni veta, att alltid få oss fix färdiga i tid till dagis.
Jag vill ta det lugnt och fint på morgonen, inte behöva slänga på kläder, passa med mat-tider för lilleman osv. Dessutom vill han gärna somna om efter sin frukost, och då hade det varit en bra nap för mig, as well.

Nu skriker tvätt, plock och städ efter mig, som vanligt. Suck.
Jag ska bli en hollywoodfru. Få allt serverat och inte behöva röra sina perfekta små händer med perfekta långa naglar..
Jepp. Då var min framtid bestämd!
I wish.

Nej, nu får fläsket resa på sig så att något hinner bli gjort innan maten ska lagas..

prinsessa.

Inatt har jag sovit som en prinsessa. Att en säng kan göra så stor skillnad!
Colin tyckte nog att mamsen skulle få prova sin säng ordentligt, för han sov som en stock han med.
Endast en gång var jag uppe och gav honom nappen, vilken skillnad från den sista veckan..
Jag ligger på något konstigt vis, för alltid när jag vaknar har jag förbaskat ont i min vänstra arm, precis som att det inte riktigt hänger med. Jag sover väl på den antar jag.

Jag ska snart väcka min storfis för hennes sista dagisdag denna vecka, och sen får vi se vad dagen bjuder på. Har mängder med tvätt, IGEN, så jag får väl ta itu med det om nu inget annat roligare lockar..

update.

Fasen också. Hur kan en snart 4-månaders gammal bebis vinna över sin mamma?
Svaret är enkelt. Jag gav upp. Han sover inte ännu..
Ibland får ju även jag kasta in vit flagg.

Men snart så.. HOPPAS jag iallafall.

Suck.

inbördeskrig.

Colin och jag krigar. En övertrött bebis som absolut inte ser någon mening med att sova, det är ingen bra motståndare.
Mammarollen är ingen dans på rosor, det kan ni skriva upp. Speciellt sådana här dagar när han vägrar att sova.
Och gudarna ska veta att han kan skrika. Inte lite sådär lågt, gulligt heller. Han vrålar!

Jag får väl fortsätta kämpa med min vrålapa. Han SKA sova.

Let the war continue!

Vilka är ni?

Jag är förvånad. När jag lade till min besöksräknare var jag bombsäker på att det var typ tre stycken som läste, min mamma, min mormor och min make. Nu visade det sig att det var fler än så.. Så jag undrar såklart, vilka är ni som läser om mitt liv och mina tankar?

Konstigt är det dock, att ingen tyckte någonting om det här med bikini på småflickor. Kanske bara jag som reagerade, who knows.

Nu sitter jag här med mitt kvällskaffe i soffan, kidsen sover och A kom nyss hem från jobbet.

Vet ni vad? Imorgon ska vi få vår nya säng hitlevererad. Som jag har längtat!

Jag måste lära mig hur man dricker kaffe varmt. Som äldre damer och herrar gör. Börjar sippa direkt när det landat i koppen. Det är bara att börja träna, fru Persson.

Obetydligt kvällslull från min sida, men ni måste faktiskt hålla med om att jag har blivit grymt mycket bättre på att skriva här!

På tal om annat, när ska egentligen de BRA serierna börja? Grey´s, DH osv? I miss it. Hösten har de bästa tv-kvällarna.

En viss liten fröken Persson gjorde hyss idag med. Hon kom ut från sitt lekrum med ett väldigt färgglatt ansikte, från tuschpennor i alla dess färger. Hon hade även ritat eye-liner på sina ögon. Unge.
Hon var dock jättenöjd och tyckte att hon hade festsminkat sig som hon själv sa. Hon skulle ut och dansa på fest. Det gäller att hålla masken, vilket inte alltid är det lättaste.
Nosig börjar hon bli också, när jag frågade henne varför hon målat sig, svarar hon lite lätt nonchalant "Därför." Sen skyller hon på alla andra, speciellt dagiskompisar, det är favoriten. Vi kommer att få tuffa tonår här i huset, om det fortsätter såhär.

Snart ska jag lägga mig för sista gången i vår säng. Lite vemodigt är det, fast den nya är underbar.
Hoppas ni får en god natts sömn.

Natti!

Väldigt mycket borde..

En vacker dag ringde telefonen, det var en doktor från Lund, som hade goda nyheter att ge mig.
Efter snart 2 år av ovisshet, så kom han med en nyhet som borde, BORDE, fått mig att hoppa rakt upp i luften..
Men icke. Jag vågade inte hoppas, trots att doktorn sa de där magiska orden.
Jag vågar fortfarande inte hoppas. För mig är det mycket bättre att vara förberedd på allt som jag vet kan visa sig. Även om han sa att det kan bli bättre, att det inte BORDE bli sämre.

Mina tankar snurrar oavbrutet runt i den där avdelningen i hjärnan, den där avdelningen som jag har försökt lägga lite grand i bakgrunden. För hade de fått spela för stor roll hade jag aldrig kunnat leva som en vanlig människa, jag hade inte ens fått hemmet att fungera.

Men, de finns där. I bakgrunden.

Framförallt, så är jag så otroligt lyckligt lottad att ha fått en sådan otrolig kämpe, som man inte märker ett dugg på att hon är sjuk. Min fantastiska tjej. Min kämparprinsessa Noelle.

En funderare..

Jag besökte allas vårt Ullared för ett tag sedan, och skulle bl.a se om de hade något badplagg till damen då vi ska resa i början på nästa år.
Bikini. Det var vad jag hittade. Byxorna = helt okej, men trekantsöverdel..? Till en treåring?
Seriöst.. Ska vi lära våra barn redan från den åldern att man måste skyla sina bröst, att det är något fult som man måste dölja? Jag skulle då aldrig få för mig att sätta på henne överdelen. Baddräkt i all ära, men en bikiniöverdel tycker jag är att gå lite över gränsen. Eller, ganska mycket.
Det är ju små barn, för guds skull.

Är det bara jag som har dessa tankar? Vad tycker ni?

En blå mugg.

Här sitter jag och dricker kaffe ur mina blåa mugg. Jag är knasig, har två identiska muggar, en blå och en rosa. Och på något konstigt sätt är det allra allra godast att dricka ur den blå.

Lilleman roar sig med sitt, Nellan springer och leker och tjatar om ridskola(?) och mannen slumrar vidare.
Imorgon är det min tur att få sova liite längre på morgonen. Minsann.

Ska bege mig till jobbet om två timmar ungefär, det är så skönt att kunna jobba 2 dagar i månaden. Jag behöver komma iväg och bara vara Rebecca. I love Andy´s. Härliga jobbarkompisar och ett glatt klimat gör det så roligt!

Nu svamlar jag en massa, ska gå upp och försöka få liv i mannen, IGEN. Så att vi kan ha en liten familjefrukost innan jag ska kila!

Hoppas ni får en fin lördag!

Mitt liv.

Vad hade jag gjort, och vad hade jag varit utan er?
Ni är mitt liv, ni är min framtid.
Jag är så oändligt lyckligt lottad för att få ha er i mitt liv, att få se er växa upp.
Jag är så lycklig att jag får vara er Mamma.

                                                            Noelle och Colin.

my home.

Hard times.

Ibland känns nätterna oändliga. Minstingen har haft några jobbiga nätter nu, där han har vaknat stup i kvarten. Jag flyger upp ur sängen och proppar in nappen, om och om igen. Han somnar tillfälligt, men sen kör vi samma historia igen.

Då han har slutat äta på natten för ett bra tag sedan, så vill jag försöka upprätthålla detta.
När klockan var några minuter i 5 gav jag upp, fast besluten om att få sova en stund iallafall.
Sen somnade han om tills klockan var halv åtta.

Men efter hinkvis med kaffe så är man uppe på benen igen!
Läxan till kursen är gjord (man känner sig som en liten glytt igen med läxor =) ), och det större monstret här hemma ska in i duschen så att vi kan bege oss till staden en sväng.
Liten behöver kläder, det är helt galet hur snabbt han växer ur sina kläder.
Han är en stor kille, inte knubbigt stor utan både lång och grov.
Mina fina bebis, som håller mig vaken om nätterna, men som jag älskar oändligt ändå. Det är bara den mindre glamourösa sidan av förädraskapet som spökar.

Tänkte slänga in några sneakpeaks från mitt hem lite senare, om det kan intressera någon!

nu; duschen för Noelle!

Ytterligare en kväll.

Här sitter jag, ytterligare en kväll när mannen jobbar sent. Det är tufft att vara egen, och det är tufft att vara hemma med kidsen ensam.

De två små sover sedan klockan 7, och här sitter jag framför tv:n med datorn i knäet.
Endast skit på tv:n, jag hade gett allt för att ha Eclipse på bluray just nu.. lääängtar!

En påse med några sega ostbågar i botten får göra mig sällskap, det är den där snacksveckan i månaden som spökar. Ha, skyll på det. Hade mördat för en påse jordnötsringar nu.. Mmmm.

Var på en minishoppingtur i eftermiddags, det fick bli en fleeceoverall och söta strumpor till lilleman, och Nellan fick två klänningar och strumpbyxor. Helt plötsligt har hon blivit en riktig flick-flicka som tjuter efter klänningar varje dag. Hon som avskydde kjolar och klänningar förut. Men jag klagar inte, det är så roligt att få klä henne i flickiga kläder. Min stora fina tjej.

Har jag nämnt någon gång förr att jag älskar mina barn? Mer än livet självt?

Nu skriker ostbågarna efter mig, så jag får väl göra dom nöjda..
Kränge.

sjukstuga.

Besök på barnakuten i söndags gav besked om öroninflammation, precis som jag misstänkte.
Det verkar som att vi har fått ett öronbarn till.
Så nu är det Kåvepenin-fajt här hemma, ni som har haft det till era barn vet nog precis vad jag menar. Den varken smakar eller luktar speciellt angenämt.
Men ner ska den!

Noelle är på dagis, sista dagen denna vecka då MR väntar imorgon bitti. Och jag som aldrig vänjer mig vid att se henne sövd, trots att vi gör det var 3:e månad. Tårarna trillar varje gång.

Colin somnade nyss i sin vagn, så jag ska passa på att äta frukost framför tv:n, alldeles ensam. Lite lugn och ro.

Hoppas ni får en mysig tisdag, trots regnet!

Ord så stora men ändå inte tillräckliga.

Jag bär på honom, lutar min kind mot hans huvud. Jag smeker honom över hans babylena hår.
Den där doften, som ett spädbarn bär med sig, är oemotståndlig.
Jag viskar i hans öra hur mycket jag älskar honom.
Hur välkommen han var till vår lilla familj.
Hur just han fulländade vår tillvaro, och att det var just honom vi hade väntat på.

Jag trodde inte att jag hade nog med kärlek så att det skulle räcka till att älska två små barn lika mycket.
Ack, så fel jag hade. Mitt hjärta växte sig liksom till dubbel storlek, sekunden han lades på mitt bröst alldeles kladdig och varm.
Klockan var 18:14, den där torsdagen för lite mer än tre månader sedan.

Tack, för att just jag fick uppleva den lyckan att älska ett fantastiskt barn till.

Colin, min Colin.

Följ min blogg med bloglovin

Man ska känna att man lever.

Natten var tuff, en liten bebis som åkt på sin första förkylning, antagligen dagisbaciller från storasyster då hon nyss börjat igen.
Upp flera gånger och ge koksalt, vända och vrida, han kom inte till ro någonstans.
När klockan var 6 gav jag upp och gick med tunga,trötta steg ned och gjorde mat till liten.

Dagen har fortsatt i gnäll, små små powernaps på 5-20 minuter, och som mamma behöver man mer än så få minuter för att ladda om batterierna när de har sådana dagar.

Det stora monstret har varit relativt lugn idag, inte allt för mycket trots vilket var välbehövligt en dag som denna.

Vissa dagar känner man sig totalt värdelös, och tålamodet är långt ifrån max.
Tur att det är så sällan de här dagarna kommer.
Men, mitt i allt så vet man, att det går så fort, allting, att man knappt har tid att vara nedstämd.
Imorgon är en ny dag, och den dagen välkomnar vi.

Att mannen jobbar över och att jag är en ofattbart sällskapssjuk individ spelar nog också stor roll.
Jag avskyr att vara ensam. Speciellt sådana dagar när allt känns värdelöst.

Bittert inlägg, jag vet. Jag är nog en bitter liten lillgammal tant egentligen, längst inne.

Nu kallar soffan och kvällens Idol-avsnitt. Sen blir det ta mig tusan sängen för min del, och hoppas på att få några timmars sömn inatt.

So long.

Youtube och tänder.

Noelle är en hajare på iPhonen, och spelar både spel och tar bilder och allt vad hon gör.
Youtube är också en favorit som hon jämt går in på, och på något vis tar sig fram till just den låten hon vill höra.
Det värsta är att hon emellanåt kommer in på synnerligen olämpliga videos. Duktig som hon är så vet hon dock om att de är tramsiga och byter illa kvickt. Men ändå, det är helt galet hur mycket trams det finns på den sidan. Att folk ens orkar att lägga ner den energin att mixtra ihop så korkade saker.

Nåja.
Dagen har spenderats i Trolle Ljungby för lite paintball, och nu inväntar vi pappsen som dyker upp närsom med lite kinamat. Han fick åka på jour i malmö, därför blir det väldigt sen middag för familjen.
Så är det att vara egen företagare.

Lilleman kommer inte riktigt till ro däruppe, så jag springer upp med jämna mellanrum och ger honom nappen. Han vet så väl att det är läggdags.
En liten tand anas under tandköttet, men jag kan inte riktigt avgöra om den har spruckit igenom än. Det känns så men jag får inte riktigt se ordentligt. Stackare, att få tänder så tidigt som vid tre månaders ålder. Men Noelle var likadan, fick sin första tand när hon var tre och en halv månad. Sen bara ploppade allihopa fram, hon hade hela uppsättningen när hon var lite mer än 1. Ja, förutom kindtänderna givetvis.

Nehe minsann, nu kom mannen så nu blir det söndagsmys!
Hoppas att ni har haft en fin helg!

blåbärsungar

Våra stora fina tjejer lekte så fint, alldeles kladdiga efter en härlig hallon/blåbärspaj.
Det är så fint att se, hur två så olika men ändå så lika barn kan ge sig in i lekens värld, utan fördömelser, utan komplikationer. Lite kompromisser så fungerar allt. Först får du, sen får jag. Vi turas om så blir det bra.

De två minsta sov och åt, precis som man ska göra när man är liten, liten.

Barn är fantastiska.
Barn är vår värld. Vår framtid.

Det är vi som banar deras väg, vi som försöker hjälpa dem att bli bra människor.
Tänk så många som missunnar sina barn just det, hjälpen till en bra framtid. Som inte tar sig tiden att berätta minsta lilla oviktiga sak, bara för att det är roligt att berätta och se hur deras lilla hjärnor tänker så det knakar, och hur det visar sig i deras otroliga minspel.

Frågorna är oändliga, och efter att man har svarat på samma fråga en tio-elva gånger under en tiominutersperiod blir man rätt trött.
Men, hur trött man än är, hur enerverande det än kan vara så måste man nypa sig själv ibland, och påminna sig om hur viktigt det är att svara på just den frågan. Om och om igen. Hundrafyrtiotre gånger om dagen om det så krävs.

För att man älskar den där krabaten. Den tjatiga, trotsiga, gnälliga och alldeles fantastiska lilla mini-människan.
Man älskar dem, mer än något annat i hela världen.

Och nu, innan sömnen tar mig in i drömmens fantastiska land, så ska jag gå och viska till mina barn, just hur mycker jag älskar dem.