Levande död.

Det är så jag känner mig just nu.
Natten har varit snäppet värre än de har varit den sista tiden..
Kanske det kan bero på sprutorna han fick igår, lillebror.
Jag hoppas innerligt att nätterna blir bättre snart, när man är relativt utvilad kan man njuta mer, av tiden som faktiskt är otroligt kort.

För jag vet, att även om det känns hemskt just nu, så är han snart lika stor som sin syster och allt med nattvak är glömt (eller förträngt).
Tyvärr känns det dock som en klen tröst när man är mitt uppe i det.

Noellan tog foto på dagis igår, och fröknarna sa att de såg väldigt fina ut på henne!

Colin ställer sig i krypställning mest hela tiden, sen står han där och gungar lite innan han faller platt på magen igen! Sådan skillnad mot sin syster, som endast kröp ca 3 veckor innan hon började gå. Hon var en ålare, en skicklig sådan.
Och av allt att döma verkar lillebror bli en krypare.
Alla framsteg är med blandade känslor hos mig. Sorgligt, för att min pyttebebis försvann med vinden, och såklart häftigt och roligt då han börjar bli en stor kille nu. Framsteg innebär utveckling, och det är ju fantastiskt!

Han vägde 7980 gram och var 68 lång igår. Stora killen.. Vikten börjar gå ner på "lagomkurvan", men på längden är han fortfarande en bra bit över.

Nu är det dags att klä min vackra dotter inför dagis, min son ligger och sover en sväng i sin säng. Tror jag det, han måste ju också vara trött efter att ha bråkat med morsan hela natten!