Vintermys

Vintermyset har även hittat till Rinkaby, i år också!

Igår pysslade vi lite, och hängde upp glitter och stjärnor till Noellans stora förtjusning.

Idag får vi springa efter lillebror, då han har börjat åla/krypa på riktigt. Ännu går det relativt sakta, men jag anar att inom en snar framtid får vi springa snabbare än så här!

Örinonflammationen hoppas jag börjar ge med sig snart, han är betydligt gladare på dagarna åtminstone!

Remiss skulle gå till öron, så att de ska kolla honom ordentligt. Ett öronbarn, alla öronbarn?

Pulka är succé för min stora tjej i år igen, och idag fick även Colin sitta i hennes knä under färden.

Han tyckte det var supermysigt, och höll minsann på att somna strax innan vi var hemma!

Nu blir det till att ladda lite krafter innan jobbet på Andy´s kallar, blir en kort dag mellan 15 och stängning, skönt!

Hoppas ni njuter av vårt vackra väder, det gör iallafall jag!

Trevlig söndag!

En bild..

..på min gädjespridare!!

Vägskäl.

Vi står mitt i ett vägskäl, och ännu är det för tidigt att se vilken väg vi skall följa.
Små, små indicier tyder på att vi kommer att följa en bra väg, men det är för tidigt att veta..
Men ännu vandrar vi på raksträckan, innan T-korsningen kommer.
Små, små steg tar oss sakta framåt mot vägskälet, och vägen dit känns som en evighetslång färd..

Ändå är kärlek och hopp det som bosatt sig i mitt hjärta, i min själ.
Sedan den dagen du föddes..

En trygg hamn.

Lillfarbrorn har blivit snäppet bättre. Efter en helg med konstant över 40 graders feber, är vi lite matta.
Jag har dock myst, han har kunnat vara stilla i famnen och kelat ordentligt med sin mamma. Någon gång lyckades han även somna på soffan, och en gång i min famn. De som känner lillfis vet att det är (var) nästintill omöjligt förut.
Nu verkar febern ha gett med sig, och han börjar se piggare ut igen!
Avskyr när mina barn mår dåligt..

Imorgon bär det av till Lund med stora tjejen, vi ska träffa hennes nya läkare.. Colin får vara hos mormor och morfar så länge, så att han slipper åka så långt då bilen inte är en god vän ännu!
Har jag sagt hur mycket de betyder för mig, mina föräldrar?

Ska bli intressant att träffa den nya och se vad hon har att säga, vi var så nöjda med hennes förra läkare!
Det känns ändå otroligt skönt att jag har direktnumret till den förra, och vetskapen om att jag kan ringa precis när jag vill, och hon ställer upp även om hon inte är huvudläkaren längre.. I situationer där ens barn, meningen med ens liv, är ganska allvarligt sjukt, då vill man ha en trygg hamn, en person man kan lita på.

Nu skulle jag egentligen vilja gå och lägga mig, men vem kan missa Desperate Housewives?
Jag får allt hålla mig vaken!

Fredag morgon.

Jag och min ljuvliga dotter har fredagsmys med frukost framför tv:n.
Lillebror har nyss somnat i sin säng, han har haft en grejarnatt så han behöver väl ta igen sig lite.. Kanske.
Idag blir det lite städ och fix, som vanligt. Knappt en timme efter städ, dammsugning och golvmoppning ser det nästan likadant ut som före.
Hund och barn i detta väder, gör det svårt att ha det fint och städat jämt.

Jag vill även hitta det perfekta stället till mina tre nya fototavlor, jag får nog suga på det idag och se om jag kommer på det.

Är det någon som vet om man kan liksom glasera kakel och klinkers?
Jag vill få iordning mitt badrumsgolv, är inte nöjd alls med det..
Då vi inte kunde ha 30x60 plattor som planerat p.g.a bra fall, fick vi köra på mosaikliknande istället. Vilket, som ni säkert förstår, innebär sjukligt många fogar att hålla rena och snygga.
Så om det hade funnits något sätt att typ glasera golvet, så blir det dessutom snyggare med blankt, än det matta vi har.
Även fast vi har ett nytt hus, byggt slutet på -07, så fnns det massor av saker jag vill ändra och göra vid.
Man är nog aldrig helt nöjd.
Jag vill "klinka" golvet både i hallen och köket, jag vill tapetsera och måla om.. Nästa projekt blir dock lillebrors rum däruppe, vi har ca en tredjedel av ovanvåningen som är oinredd. Det enda vi har gjort är att isolera.
Den andra delen som är oinredd ska bli ett badrum. Ett superlyxigt, fint badrum om vi bara kan komma överens om exakt hur det ska se ut. Det kommer dessutom att ta sin lilla tid, badrum är inte billigt att göra.

Nåja, allt får ta sin tid.. Vi har ju trots allt jobb, barn, hund, och de behöver ju sin tid.
Det springer ju inte ifrån oss..

Och när vi väl är färdiga med det, så finns det alltid något annat att påbörja eller slutföra.

Dessa uttryck!

Tar man bara sig tiden, att lyssna och prata med ett barn, så får man höra de mest underliga och fantastiska saker.
Dagishistorier är så roliga. Det är deras verklighet, det är hur dom upplever allt.

En sak var dock mindre rolig, Noelle berättade att en pojke på dagis går runt till barnen och säger att han ska döda dom. Det blir att prata med dagisfröknarna på måndag, för sådant vill jag absolut inte att hon ska höra, INGET barn ska behöva höra på sådant.

Det är så olika, hur barn är uppfostrade.. Hur människor väljer att forma sina barn, hur de tillåter dem att använda språk och även slag och liknande.
Det värsta Noelle har sagt (till oss) är "dumma mamma, dumma pappa". Och de gånger hon har sagt det kan jag räkna på en halv hand.
Hon vet att det är fel, att man inte får prata så.
Man får visst vara arg, besviken och ledsen, alla känslor är tillåtna, men det är hur man lär dom hantera det som är det viktiga.
Tycker jag.

Men att behöva höra på dagis att någon ska döda en, det är inte okej.
När jag var liten lät det ungefär såhär "Min pappa är starkare än din".

Vad tusan har hänt?

En styck bebis uthyres..

..någon som vill hyra en bebis varje kväll mellan, tja säg 17.00-18.30?
Den tiden på dygnet är lilla farbrorn som värst. Skriker och gapar och absolut ingenting är bra.
Även om han vaknar vid 16-16.30 är han totalt vansinnig efter en liten stund.

Det börjar tära på en nu, för verkligen varje kväll är bråkig.
Och att försöka hålla honom vaken längre än 19 är inte ens att drömma om.
Nåja, det går väl över, precis som allt annat.
Det känns dock som en evighet, när man är mitt uppe i det hela.

Lillkorven utvecklas massor i övrigt, och är mer lättroad och glad. Idag kom han på hur man klappar händerna, om än på hans eget lilla vis.. Men gulligt är det!
Han börjar så smått förstå vad en lampa är, eller var de brukar hålla till iallafall.
Syrran är förstås det bästa av allt, allt hon gör vill han också kunna, och en spralligare unge får man leta efter!

Fröken stor blev bortbjuden på middag, till mormor och morfar.
Jag själv väntar på min käre make, som kommer hem om en stund.

Funderar på att börja springa.. Jag känner mig själv så väl, och vet att jag antagligen kommer att ge upp efter några gånger, men kanske jag kan överraska mig själv lite? Iallafall så här till jul?
Vi får väl se hur det blir med den saken, men det är nog på tiden att jag börjar få pli på mig själv.

Nu slänger fru Persson sig i soffan, och inväntar min man och dotter. Fem minuter för sig själv i lugn och ro är inte alltför ofta man unnar sig..

Jösses. Jag hade glömt hur stor jag var.. Ändå är det bara lite mer än 5 månader sedan!



En typisk tjej.

Vinterdäcken skulle bytas, och jag tog min chans att rymma hemifrån alldeles själv en stund.
Jag stannade vid stället och gick in i butiken, och när jag nämnde mitt ärende höjde mannen bakom disken ögonbrynen och förklarade tydligt att det bara var att köra in i verkstan.
En aning generad gick jag ut och tog min bil och började göra en supersväng mot verkstadsporten, då jag råkade nudda vid min ratt, och därmed tutan.
Just då råkade givetvis ett gäng verkstadskarlar befinna sig utanför, och bara någon meter ifrån min ljudliga tuta.
De gestikulerade, liksom "Vad är det frågan om?" och jag skämdes. Som jag skämdes..

Nu var det bara den sista svårigheten kvar, att köra felfritt upp på den där rampen, som råkar vara precis så bred som bildäcken..
Givetvis misslyckades jag. De fick stå flera stycken och lotsa mig fram, åt sidan, åt andra sidan och till slut var uppdraget slutfört.

Röd som en tomat stegade jag ur bilen, i skenet av allas suckande blickar.
Så idag var jag en sådan där som männen antagligen kallar en typisk tjej.
Helt disorienterad, helt aningslös om hur man beter sig när man byter däck.
I helt fel element.

En sak är säker, man ska inte tuta personalen i örat, och man ska kunna köra upp fint och världsvant på den förbaskade rampen.

Men jag erkänner, idag var jag en tjejig tjej.

Tips!

Här sitter jag med min andra mugg kaffe, den första visade sig helt plötsligt befinna sig över halva mig, soffan och golvet.
Vi har nyss lämnat Noelle på dagis, sen tog vi en promenad, jag, lillebror och Vegas.
Colin somnade gott i vagnen, och ligger nu i uterummet och slumrar vidare, som jag älskar att ha möjligheten att ha honom sovandes utomhus!

Vi var på Eko:- häromdagen, och där såg jag dem, fodrade leggings. Jag köpte ett par och testade, varför har jag aldrig hittat sådana förut?
Varma, vindtäta och helt underbara i passformen, inte sådär hiskeligt tighta i magen så fläsket väller över sådär tjusigt, utan rymliga och bra just i det partiet man vill att det ska finnas lite extra plats (iallafall om man nyss fött barn, eller av någon annan anledning inte har superplatt mage..).
Perfekt att ha i vinter under vanliga byxor eller under ytterkläderna.
Priset dessutom, som fick plånboken att hurra; 29,90:-
Besöker ni Eko:- så hoppas jag att ni köper ett par, och testar.

Jag ska dit idag och köpa på mig något par till!

Det var dagens tips, och nu ska jag anamma mina arbetsuppgifter som kontorsråtta här hemma, medan lilleman sover vidare.

Levande död.

Det är så jag känner mig just nu.
Natten har varit snäppet värre än de har varit den sista tiden..
Kanske det kan bero på sprutorna han fick igår, lillebror.
Jag hoppas innerligt att nätterna blir bättre snart, när man är relativt utvilad kan man njuta mer, av tiden som faktiskt är otroligt kort.

För jag vet, att även om det känns hemskt just nu, så är han snart lika stor som sin syster och allt med nattvak är glömt (eller förträngt).
Tyvärr känns det dock som en klen tröst när man är mitt uppe i det.

Noellan tog foto på dagis igår, och fröknarna sa att de såg väldigt fina ut på henne!

Colin ställer sig i krypställning mest hela tiden, sen står han där och gungar lite innan han faller platt på magen igen! Sådan skillnad mot sin syster, som endast kröp ca 3 veckor innan hon började gå. Hon var en ålare, en skicklig sådan.
Och av allt att döma verkar lillebror bli en krypare.
Alla framsteg är med blandade känslor hos mig. Sorgligt, för att min pyttebebis försvann med vinden, och såklart häftigt och roligt då han börjar bli en stor kille nu. Framsteg innebär utveckling, och det är ju fantastiskt!

Han vägde 7980 gram och var 68 lång igår. Stora killen.. Vikten börjar gå ner på "lagomkurvan", men på längden är han fortfarande en bra bit över.

Nu är det dags att klä min vackra dotter inför dagis, min son ligger och sover en sväng i sin säng. Tror jag det, han måste ju också vara trött efter att ha bråkat med morsan hela natten!

Ni behöver inte..

..vara oroliga. För bloggens utseende menar jag givetvis.
Jag försöker knåpa ihop något, men för mig som inte har den rätta tekniken, går det sådär..

Men håll ut, den perfekta designen finns inom räckhåll.. Fast vilket håll ska jag räcka mig åt?

Typiskt mig, att ge mig på saker jag inte bemästrar.
Precis lika typiskt är det att jag bet av en liten tandflisa igårkväll. Det komiska är att jag åt glass.. GLASS. Hur i hela fridens namn kan glass vandalisera en tandflisa?

Pricken över i:et var att jag imorse bittert fick erfara att jag hade ställt in min goda, tandmördande Ben&Jerry glass i kylskåpet..
Min käre make bara suckar så fort något nytt klantigt misstag uppdagas, han har liksom inget mer att säga om det.
Men han har själv valt det, för livet med Rebecca Persson ser ut på detta viset. Dagligen!

Häromdagen upptäckte jag att jag tappat en femhundring, och blev ganska så irriterad över detta (maken också, bör tilläggas). Han drog dagens största suck (kanske hela veckans), och tittade på mig sådär allvarligt med huvudet på sned. Då vet jag att jag har gjort något galet. Jag letade från och till i ett dygn, sen gav jag upp och förstod att jag aldrig skulle hitta den igen.
Min största unge, som är ute i trädgården nästa dag och gör geggamojja, ropar glatt "maaaamma! Titta vad jag hittade, en peng!" Jo, det är sant. Min unge hittade min spårlöst försvunna femhundring. I en geggamojjapöl..
Hur den hade hamnat där låter jag vara ett mysterium, huvudsaken är att den kom fram!

Och om min make hade kunnat dra tillbaka någon suck sådär, så hade han nog gjort det just då.
Det suckas allt för tidigt ibland, innan man liksom har fått en chans att rätta till saker.
Så nästa gång, min älskade man, ber jag dig tänka en extra gång innan du suckar och borrar in din allvarliga blick i mig, för rätt vad det är så kommer min största unge och har hittat det jag har tappat, eller lagat det jag har tagit sönder!

Skalmans mat-och-sovklocka.

Lillkorven lade sig som vanligt vid 7 snåret, jag tror att han ursprungligen är skalmans mat-och-sovklocka, som återuppstått i form av vår son. Den här ungen är så punktlig med sina små grejer att det är sanslöst.. Visst är det alla tiders att han somnar som en stock i sin säng där vid 7-snåret varje kväll, men det är mindre praktiskt om man skulle vara iväg. För vagnen fungerar ju inte alls lika bra, och att somna i famnen ska vi inte snacka om!

Fröken stor har alltid varit tvärtom, tiden spelade ingen större roll, inte heller den aktuella platsen bara mammas famn fanns tillgänglig.

Så lika men ändå så otroligt olika..

Nu väntar en stund till i soffan innan tanten (eller trötta mamman) i mig strejkar helt och får för sig att somna, sådär helt utan förvarning..
Några veckors oroliga nätter tar ut sin rätt, jag hade kunnat sova i några dygn med undantag för toalettbesök och mat. Men som någon (o)klok människa sade till mig när fisan var liten ; "..sova kan du göra när de blir tonåringar.." Tack för den liksom. Det ingav så mycket hopp för en trött och sliten själ.

Nåja, gnälla kan jag ju göra när jag blir gammal, så jag får väl bara vara glad och le åt allt under tiden.. Hah.

Lika som bär?

                                                Colin                                        Noelle

                                                                 Visst är de lika?

Min fantastiska Noelle.

Detta blir ett rent och skärt hyllningsinlägg till min otroliga dotter Noelle.

Sedan den dagen du föddes (ja, även när du bodde i min mage) har du varit ljuset, meningen med allt.
Du har lärt mig så mycket, du har gett mig så otroligt mycket mer än jag trodde var möjligt för ett litet barn.
I 5 månader har du dock fått dela din hundra procentiga uppmärksamhet med en liten kille, men vad har detta gjort dig?
Inte en gång har du gnällt för att "jag måste bara byta på Colin, Colin ska bara äta, jag ska bara lägga Colin..." , du tar det hela med så stor fattning att jag knappt kan förstå att du trots allt bara är tre och ett halvt år.
Inte en gång har du varit elak mot honom, det enda du gör är att ge all din ofattbara kärlek till denna lilla människa som kom och knyckte hälften av din uppmärksamhet och tid.
Den kärlek du visar din lillebror, är så otrolig att se. Hur dina ögon glittrar och hur hela du skiner upp som en sol när han skrattar och ler mot dig.
Världens bästa storasyster, du har hanterat detta mycket bättre än jag faktiskt trodde. För avundsjuka mellan syskon är väl mer regel än undantag?

Din sjukdom, som är rätt besvärlig med alla dessa läkarbesök, mediciner, sövningar mm, fixar du också galant. Och ett friskare och piggare barn har jag knappt träffat, trots att du har de besvären du har. Att vi inte vet vad som väntar, gör mig livrädd.. Men jag vet också att du kommer att övervinna de hinder du kommer att stöta på, för du är världens starkaste tjej, du är ju min dotter!

Min älskade, älskade dotter. Tack för att du öppnade mina ögon, och fick mig att förstå vad livet går ut på. Att ge allt man kan, och att älska gränslöst.
Och tack, för att du låter oss älska din lillebror lika mycket.

Noelle.. Min Noelle.

Dessa förbaskade öron.

Var inne med lillebror i måndags, fick vänta i över 1½ timme på att få komma in till SKÖTERSKAN, då doktorerna var upptagna.. Bara det är lite skandal, de små SKA komma in så fort en läkare blir ledig, och framförallt den läkare man ber om.
Nåja, sköterskan tyckte att öronen såg röda och suspekta ut, så ett läkarbesök var tvunget ändå.
Trumhinnorna var kraftigt indragna, vilket är förstadiet till inflammation.
Så ingen antibiotika för honom inte. Detta skulle dock göra precis lika ont som inflammation, men näsdroppar och alvedon skulle ges i full mängd över dagen.
Vi skulle komma tillbaka om han blev gnälligare och verkade ha mer ont, så det blir ett besök idag igen, suck.
Dessa dagarna har jag verkligen fått känna att jag lever, och den mindre glamourösa delen av att vara tvåbarnsmamma..

Han har grejat om nätterna, fullt förståeligt, och bara tjutit hela dagarna. Så idag hoppas jag på att där är en öroninflammation, så att han kan få penicillin och bli frisk.
Dessa dagar förbannar jag att min käre man är egen företagare, då han inte kan ta ledigt lika lätt som en anställd. När man behöver avlastningen och stödet som mest.. Men vi tjänar ändå på det i längden, så det gäller bara att härda ut!

Nu får jag ta och göra vid oss alla här, så att vi kommer in till läkaren snabbt idag!

                                      Lillhjärtat mitt, jag hoppas att du ska slippa ha ont snart!

Nojig?

Funderar på att åka in och kolla litens öron igen..
Han tar sig för öronen hela tiden, samt att han sover jättedåligt och skriker så fort man lägger honom ner. Är inte speciellt nöjd om dagarna heller, så alla symptomen stämmer ju..

Stackars läkare dock, tror att jag är världens nojigaste mamma, springer där jämt med både Nellan och Colin känns det som..
Men hellre kolla en gång för mycket än för lite, han ska ju inte behöva ha ont stackaren.

Jag får se hur han beter sig under dagen, så får jag avgöra sedan hur jag ska göra..

Supernojig kanske, men de ska väl inte behöva ha onödigt ont?