Söndagen var bra, spenderades med att titta på när A lirade paintball, vilket gick bättre än på länge för laget.
Solen sken, jag fick med mig ett par rödbrända axlar hem, trots att jag spenderade mestadels av tiden i skuggan på en filt med min älskade trolla.
Igår, måndag morgon och verkligheten slog till mig som om en hammare bankade i huvudet och hjärtat om och om igen.
Nu är tiden som hemmafru med Noelle över, snacka om ångest.
Det är nu man ska börja jobba igen, men vad sker då när man inte har något fast jobb att gå tillbaka till?
Jo, man får dra sig till Arbetsförmedlingen som alla andra människor utan fasta tjänster.
Fast om det är så som man hört om Af, så klarar jag nog av att hitta mig ett arbete på egen hand.
Ringde runt igår, och på något sätt verkade det lovande inom handikappsomsorgen.
Bara jag kommer ifrån demensvården är jag nöjd. Fast man ska väl inte klaga, det är ett jobb det också, och ett helt okej jobb tycker jag. Jag känner dock att jag kan uträtta mer, att jag inte riktigt kommer till rätta där.
En framtid inom barn och ungdomspsyk är dock det jag egentligen vill. Och en vacker dag kommer jag att komma dit, i know it.
Så länge får jag nöja mig med timmar här och där, och hit och dit. Det är ju trots allt inte länge till jag börjar på mitt sommarvikariat.
I believe in myself. Jag tror att jag kommer lösa detta.
Lite negativa vibbar från detta inlägget känner jag, men ibland måste man få spy av sig även sådant.
Ha en fin dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar