De skulle sätta nålar på två ställen, men efter att ha spräckt hennes små blodådror både i ena armvecket och på ena handen gav Noelle upp och blev hysterisk, det gör ju så förbannat ont.
Till slut gav de henne en dos lugnande så att hon kunde slappna av, och ytterligare en ssk kom in och skulle sticka.. Varför bad de inte henne från början? Tjoff, så satt de bägge "flygplanen" där, utan problem.
Hon är så modig, sa inget på en lång stund utan tårarna trillade tyst nerför kinderna.
Det är så att man blir ledsen själv, men man kan givetvis inte visa det. Min älskade, fina tjej..
Nu startar snart belastningen, blodprov ska börja tas kl 4, och sedan en gång varje halvtimme.
Jag hoppas innerligt att hon kan sova lite iallafall, hon behöver det.
Nu ligger hon här och sover i sin gnisslande, metalliska sjukhussäng, efter att jag först fick möblera om i rummet så att vi fick en dubbelsäng.
Hemlängtan är ett faktum sedan vi satte fötterna innanför dörren här, men jag har inget val.
Jag har fått överkomma min extrema sjukhusskräck och nålfobi för hennes skull. Som sagt så har jag inget val.
Och hur jag än vänder och vrider på det, så skulle jag inte vilja vara någon annanstans än just där hon är, där hon behöver mig som allra mest..
Inte utan min dotter.
- Rebecca
3 kommentarer:
Men fy.. Lilla Noelle. Det gör ont i mig också! Ge henne massor av kärlek o kramar från oss!
Åh vad jobbigt det låter. Minns alldeles för väl hur hjärtskärande min lille dotter skrek som liten när det togs prover eller skulle ges blod... Vad kämpar din lilla tös med? Blir orolig för er! kram
Noppas det snart är över och att ni (vi) får vet vad som fattas henne. Tänker på er!
Många pussar och kramar till er.
Gamlamormor
Skicka en kommentar