Ikväll sitter jag här själv och tänker tillbaka, en sisådär 4 år. En torsdag, klockan 18.27, en otroligt vacker flicka på 3680 gram och 50 cm lång, med tjockt mörkbrunt hår, världens minsta och finaste näsa och med lika runt ansikte som sin mamma.
Sedan tar jag mig framåt i tiden, lite mer än tre år...
En torsdag även denna gången, klockan var 18.14 då en fantastiskt välskapt liten kille på 3640 gram och 51 cm lång får se dagens ljus för första gången. Ljusbrunt hår, lite mer avlångt ansikte, och med sin pappas knasiga tår.
Åh. De två torsdagarna jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta, det är som två små filmer som spelas upp precis bakom hornhinnan, närhelst jag själv vill, trycker jag på play.
Våra barn.. Halva honom och halva mig.
Mitt allt.
Noelle & Colin.
3 kommentarer:
Fint <3
Det är sant. Såå sant!
ens barn är ens allt!
Skicka en kommentar