Vänner och bekanta, det har jag många av. Hur kan det då komma sig att jag känner mig ensam på den fronten?
Enstaka dagar är det mer påtagligt. Som idag, här sitter jag vid min dator, lyssnar på musik, och har världens vackraste son som sover sött i sin säng på ovanvåningen.
Jag, som borde känna mig uppfylld till bredden..
Jag måste göra mer saker, måste träffa fler människor. Undrar om det finns några någorlunda likasinnade själar där ute? Genuin vänskap, utan oärlighet, utan avundsjuka, kravlöst.. Utan att behöva spela teater, låtsas vara eller låtsas ha annat än man har.
Bara vara jag..
4 kommentarer:
Jag förstår hur du känner dig! Känner samma sak iblan kramar tia
Jag förstår vad du menar, jag känner så ofta! Det som är synd är att när jag har tid att umgås så är alla upptagna, och på kvällarna är det ju inte lika lätt pga Leon. Jag har märkt, sedan jag fick Leon, att antalet vänner har minskat drastiskt, festarkompisarna ser eller hör man inte mycket av. Men det blir ju så pga att man har olika intressen.. Blir att man hör av sig till de som hör av sig till en.
Dessutom är det svårare när man inte har bil, tar längre tid att förflytta sig vilket är en nackdel på kvällarna.
Men det är ju tur att man inte känner så varje dag! :)
Kram Johanna
Jag är gärna din vän som du kan vara dig själv med, för jag orkar helt enkelt inte vara någon annan ön mig så det skulle vara tröttsamt att umgås med någon som man inte kan vara sig själv med. jag är iaf innerligt glad att jag hittat dig igen och jag uppskattar allt stöd som du gett mig i denna tiden och tiden som kommer.
Förstår precis hur du känner. Jag har det likadant. Du får gärna höra av dig om du vill:)
Skicka en kommentar