Läget är febrigt här hemma, och det har varit ytterligare en jäkligt tuff natt. Ingen krupp dock, utan bara snor och vanlig hosta.
Det är rätt hopplöst här hemma, för min kära make sover som i en koma, vilket innebär att det alltid är jag som springer. Dels för att jag vill låta honom vara utvilad till jobbet, men också för att det tar minst lika lång tid att väcka honom ur hans dvala.
Detta utgör lite problem på helgerna, som ni säkert kan förstå. Då jag ska få sova och A ska ta nattskiftet, blir det samma visa som vanligt. Så speciellt mycket sömn för min del blir det aldrig.
Men det är bara att bita ihop, det är en av grejerna man förtränger snabbt, sömnbristen.
Annars hade nog många stannat vid ett barn..
Vips, så är lilleman lika gammal som fisan, och man minns inte det jobbiga med bebistiden..
2 kommentarer:
jag längtar så mycket efter att få sova på mage nu för tiden att det kommer att kännas värt med sömnbristen, men påminn mig aldrig om det sen bara;)
Usch... Hoppas vi slipper sådana nätter med Ilon. Än så länge bara enstaka sådana. Fy. Vi MÅSTE ses snart! :)
Skicka en kommentar