Bröllopssvit.

Har tagit tag i en del saker angående bröllopet, som tyvärr har kommit i skymundan på sistone, med all rätt i och för sig.

Vi for staden runt för att titta på bröllopssviter, och vi kan ju konstatera att det inte är som på filmer iallafall =)
Hotell C4 var en besvikelse, inte alls så fint som vi trott att det skulle vara, Grand´s svit var helt okej, dock med vanligt badkar, och fråga mig inte varför men jag vill ha jacuzzi i min bröllopssvit.
Stadshotellets svit var också fin, men där fick vi också tipset att kolla på hotell Anno.
Sagt och gjort gick vi dit, till ett gemytligt hotell, nästan i skymundan av Grand, men där fann vi också vår svit.
Stor jacuzzi, stor svit och all uppassning man vill ha!
Så på detta mysiga hotell ska vi spendera vår bröllopsnatt på! Och som jag längtar...

Har även skickat efter blanketter om namnbyte och hindersprövning.
Äntligen har lite inspiration infunnit sig, och det kliar i händerna av att ta tag i allt det andra.
Nu jäklar.
Min älskade blivande man har också fått tummen ur, i samband med ringbeställningen.
Det är på riktigt, och faktiskt ganska så snart. 3 månader tills vi ska avge våra löften om att vandra hand i hand livet ut. Och jag kan knappt bärga mig!

Allt.

Jag skulle göra allt för dig Noelle. Finns ingenting som är omöjligt.

Tuffa tider för tillfället, men allt klarnar väl upp inom det snaraste, får vi hoppas.
Have faith, have patience.

Sitter här i min ensamhet, resterande av familjen är och beställer min vigselring.. Och jag får inte ens tjuvkika. Ni skulle bara ha en aning om hur tufft det är, när man är så nyfiken som jag. Det är nästan sjukligt. Men är man inte nyfiken, får man heller inget veta.
Återstår väl att se den 16 maj om den är fin.. Men det tror jag nog, han valde ju våra förlovningsringar, och gjorde ett bra jobb dessutom!


Är så trött.. Så less.
Låt detta ha ett slut snart, fast att jag vet innerst inne att det bara är början.

Ang. förra inlägget, så var det folk som tog åt sig, fast att det inte var dom det var riktat mot.
Tramsiga ni.

Var och beställde en sulky till Nel igår, som kommer nästa fredag. Jag längtar!
Är sådant vagnfreak att jag gärna hade kunnat byta vagn en gång i månaden, men någonstans får det räcka.
Får shoppa loss till nästa bebis istället...

Ne, nu blir jag upphämtad, så ska vi handla.

Ha en fin kväll!

Hur?

Hur kan man strunta i sitt/sina barn?
Hur kan man bara ignorera att de finns?
Hur kan man någonsin sluta bry sig?
Slutar man verkligen att älska?

Jag kan verkligen inte förstå detta, särskilt när jag själv har fått barn.
Jag skulle aldrig någonsin kunna strunta i N, aldrig låtsas som att hon inte finns.
Hur kan man bara göra så? Sitt alldeles egna kött och blod?

Har ett par stycken i min närhet (eller som skulle ha varit i min närhet rättare sagt) som gör på det viset.
Jag kan inte begripa det, hur jag än vänder och vrider på det.
Hur kan man ens strunta i att bry sig om att man har fått sitt alldeles första barnbarnsbarn, eller strunta i att sitt barnbarn existerar?


Mamma lovar dig Noelle, att jag kommer ALLTID att finnas där för dig, vilka vägar du än kommer välja att gå, vilka människor du än väljer att ty dig till.
För du är mitt barn, min dotter, min älskade skatt.
Jag kommer att göra allt i min mammamakt för att du ska må bra.

Näe. Jag kan inte få ihop det..

Man ska vara tacksam för de som verkligen ställer upp och är där för en. Man ska nog försöka sluta tänka på dom där andra...
Men det är svårt.
Det är ju trots allt ens släkt.

Men, kan man verkligen sluta att älska bara sådär?

Tröttsamt

Ja, för det är det att jobba inom Kristianstads kommun. Som de kör med sin personal, och hur man än vrider och vänder på allt, så har man aldrig dom bakom sig.

Önskar så att jag hittade mig ett arbete, och jag ska nå mitt mål att arbeta inom psyk.

Man får ta det som det kommer, önskar att jag hade haft tiden och orken att plugga vidare.

Men mitt arbete är ändå betydelsefullt, det jag gör för människorna som behöver hjälp.

Önskar bara att Kstads Kommun såg det på samma sätt. Och börjar behandla sin personal bättre.

Ska till malmö på onsdag, för att träffa Nel´s läkare. Ska prata lite om hennes vikt, och se om vi kan komma på något som hjälper henne att gå upp. För det känns i hjärtat när man ser henne utan kläder. När man ser hur smal hon har blivit.
Ändå försöker jag med alla medel att hjälpa henne en bit på vägen.

Min älskade lilla snorpa. Vet du hur orolig din mamma är?

Ska åka till jobbet om en halvtimme, och sitter här i pyjamas och dricker mitt morgonkaffe.

Hoppas ni får en fin dag, för det ska jag försöka ha trots en måttligt irriterad start.

För det är du och jag mot världen.

Vårlängtan, och pulkalängtan.

Vinterlandskapet till trots försökte jag fixa med en ny header, lite mer färgglad och vårig, längtar så tills det blir vår!
Fast imorgon ska vi dock ta vara på snön och åka iväg till lite större backar och åka pulka.
Varm choklad, ostmackor och termobyxor.
Hur nostalgisk blir man inte? Precis som när jag var liten.
Ska bli så härligt, vad jag älskar att bli barn på nytt genom att göra sådana saker.

Ha en alldeles underbar helg, för det ska jag ha!

Älskar, älskar, älskar min familj, och alla som ingår i den!
Avslutar med en härlig sommarbild sedan förra året. Vilken plutte min sessa var!

The worlds greatest.

Har jag inte världens underbaraste unge, så säg!

Mitt hjärta smälter.

Stor tjej.

Min älskade lilla fispropp är stor nu.
Hon var på sitt alldeles första "kompiskalas" idag, helt ensam.
Det gick hur bra som helst, och alla de större barnen från dagis älskar henne. Det var ju bara lilla N som var liten där. Det värmer så i hjärtat när flera barn kom och upptäckte att Noelle var där "Mamma, titta, Noelle är här!"
Älskade underbara unge.

I onsdags chockade hon mig genom att räkna till 20 bara sådär. Utan någon hjälp alls.
Duktiga N. Finast i världen.


Är smått orolig, hoppas alla knutar kommer att lösas upp snart.


Tacka någon högre makt för att jag har min familj.
Jag är så tacksam.

Noelle, min själ, mitt hjärta.. Du är luften jag andas!

Ta mig tusan..

MR:en gick bra, det värsta jag varit med om på länge var stunden då hon slumrade in så sött. Tårarna sprutade på mig, fast jag visste att det var för en god sak.

Ta mig tusan nu på att hon har blivit kräksjuk. Så vi får se ytterligare ett par timmar hur allt ter sig. 75% risk att vi får åka till sjukan. Då blir vi också inlagda.. Igen.
Och jag som inte gillar CSK´s barnavdelning något värst.
Sämre bemötande får man leta efter. Aldrig någon ordning och reda, ingen vet något osv. Visst att hon har en ovanlig sjukdom, men det går faktiskt att läsa journalen samt att hitta information om sjukdomen om man bara vill.

Som i onsdags, när vi kom till uppvaket skådade jag en superpåse med dropp, trots att jag sagt till dom att hon absolut inte får ha mer dropp än ca 50 ml, då det ska motsvara ungefär den mängden hon hade druckit under tiden.
Och ingen visste hur mkt hon hade fått, eller hur länge det hade droppat.
inte nog med det, för när hon vaknar så kommer ssk:n och frågar om hon vill ha dricka. Och vi som absolut inte får erbjuda henne dricka, allt vätskeintag ska ske på hennes eget behov. Och det styr hon så bra själv.

När vi sedan kommer upp på barn igen, så visar det sig att ingen hade beställt mat till min utsvultna lilla flicka, trots att besöket var planerat sedan länge.
Man blir så trött.

Jag hatar det, att bli bemött som att man inte begrep någonting. Vi som föräldrar till ett barn med Diabetes Insipidus vet fan så mycket mer än läkarna uppe på CSK, då de inte har någon aning om vad det innebär egentligen.
Jag känner mitt barn mer än någon läkare gör, och de borde absolut jobba på bemötandet gentemot föräldrarna också. Ävem om jag så bara är 22 år gammal.
För den känslan får jag, att bara för jag är ung, så vet jag ingenting.
Fruktansvärt.
Skärpning, CSK.

fast undantag finns ju också, och det har visst varit någon/några som brytt sig.
Och dom får man tyvärr leta länge efter.

Så, var bara tvungen att kräka av mig lite. Mina personliga åsikter, that´s all.

håll tummarna för oss att vi slipper bli inlagda igen. Noelle behöver få vara i sitt trygga hem nu ett tag. Snälla...

Back in the days.

Sitter här, ögonen vill helst inte hålla sig uppe, men var tvungen att få i älskade N lite frukost innan det är fastedags. Fick äta fram tills 7, nu blir det ingen mat för hennes del förrän MR:en är gjord.

Det blir bra, tänker inte spekulera mer i det hela, jag kan ju inte veta något innan vi fått svaren.

Inte förrän då vet jag vad som sker.

Men oron ligger där, still.

Satt och tittade på gamla bilder, från back in the days.

Lite nostalgisk över de gamla tiderna, då man bara hade sig själv att bry sig om, kunde göra vad tusan man ville.

Men ändå så fruktansvärt glad att mitt liv ser ut så som det gör idag.
Visst, jag är bara 22 år (snart), men jag har hittat min man med stort M, vi har ett underbart fint hus, vårt bröllop är på gång, och framförallt så har vi skapat en helt otrolig liten flicka.

Jag är nöjd. Mer nöjd än vad jag någonsin trodde jag kunde bli.

Det enda som är synd är de vänner man hade, de har flugit bort med vinden.

Kan de kanske inte förstå? VILL de kanske inte förstå?

Jag saknar vissa av dem, men kan de inte förstå så finns det inte heller så mycket att göra åt det.
Det är synd. Väldigt synd.

Men om det är priset man får betala, då gör jag det. För min dotter och min familj är mitt allt. Det är bara så synd att förståelsen och respekten inte finns där. Att vänner inte kan förbli vänner, i med- och motgångar.

Tyvärr.

Dags att sluta fundera, hälla i mig lite kaffe till för att så småningom göra vid oss alla inför den stora dagen.

Wish her luck!

Bättre.

Hoppet har byggts upp igen, och jag mår bättre.

Nyss lagat lite pyttipanna och ägg till lunch, får försöka med mat hela tiden, då Nel inte är direkt stor i maten.
Hon har fortfarande inte gått upp i vikt, och det är lite oroande för mig. Jag saknar ju min lilla knubbis, med valkar lite här och var. Nu är hon så smal. Hoppas det vänder snart, så hon har något att ta på ifall hon blir magsjuk t.ex.

Har äntligen fått MR-tid. På onsdag är det den stora dagen.. Och jag är mer än måttligt nervös och orolig, tycker att det känns hemskt att hon ska sövas.. Men de vet väl vad de pysslar med, får jag hoppas.
Sen att det tar ett par veckor innan man får svaret gör inte saken bättre.

Men jag hoppas och tror, jag vet att min lilla krabat är en fighter.
Den där oron fick jag automatiskt när jag blev mamma.
Jag vill ju bara att hon ska ha det bra, så bra som jag bara kan göra för henne.

Älskar dig, världens vackraste Noelle. Mer än du eller någon annan någonsin kan förstå.

En kärlek som inte är av denna värld.