Usch. Det känns lite vemodigt. För snart tre månader sedan kom han till världen, min vackra son.
Det känns precis som nyss när han bara sov och åt, tittade upp emellanåt och försökte se på mig igenom sina grumliga ögon.
Nu, är blicken helt klar, han vet precis vem jag är, och de andra som står nära.
Han griper efter saker och när man sätter leksaker i hans hand så stoppar han dem i munnen och tuggar frenetiskt.
Det är så fantastiskt att se alla framsteg, men ändå kan man inte låta bli att känna lite saknad av den där pyttebebisen. Jag önskar att jag kunde stoppa tiden.. Men jag har sparat allting i mitt minne. I mitt hjärta. Och kommer att fortsätta göra det för alltid, alla små glimtar av mina älskade barn finns därinne.
Så att man kan plocka fram lite bilder då och då och minnas.
Coln sov från strax efter 20 tills 6 imorse. Dock med något nappinstopp, men jag tycker att det är duktigt. Store killen!
Dessto värre med den stora, hon har fått någonting för sig om nätterna så att hon vaknar och är ledsen, och yrar omkring på ovanvåningen.
Så till slut får hon komma in till oss och sova, jag orkar inte riktigt ta itu med henne om nätterna nu också, så jag låter det fortlöpa tills jag känner att det är nog. Det är ändå oftast tidigt på morgonen hon kommer och kryper ner under täcket, mellan 4-6, och det tycker jag inte är så farligt.
Nu är det dags för fisan att tvätta sig och klä på sig för sin sista dagisdag denna veckan.
Tur att jag började blogga igen va, har ju tydligen väldigt mycket att skriva nuförtiden!
Nu hoppas vi att vädret blir bättre under dagen, att det iallafall slutar blåsa så fruktansvärt.
Ha en happy onsdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar