En kväll i ensamhetens tecken.

Ungarna har lagt sig och verkar ha kommit till ro, och här sitter jag, helt allena.
Min make är i vårt grannland och tränar paintball, och dyker inte upp förrän sent ikväll/natt.

Jag har aldrig varit en sådan person som uppskattar tystnad och stillhet, utan har alltid velat leva i fart och fläng och har nästintill fått panik av att vara själv en längre stund.
Numera, med två underbara men krävande barn så har jag lärt mig att tycka om tystnad, lugn och ro.
När de två musketörerna råkar sova samtidigt är jag förste kvinna att stänga av ljudet på tv:n, och bara sätta mig ner och koppla av, och bara vara.

Så ikväll tänder jag alla ljus i närheten, kryper upp i soffan under en mysig filt och bara är. Tittar på precis vad jag vill, eller läser om någon av mina älskade Twilight-böcker.

Hur man nu inte kan tröttna på den sagan överhuvudtaget, varken filmerna eller böckerna är något jag blir less på.
Jag försöker förklara för min käre man gång på gång att det inte är HAN, Edward, som är det fantastiska (jag ska dock inte sticka under stol med att han ser trevlig ut), utan att det är romantiken, spänningen och den totala vördnaden för varandra som fängslar mig, over and over again.
Så, de där ensamma tysta stunderna spenderar jag gärna och ofta med mina trogna Bella och Edward, så att nörden i mig får sin dos av romantik.

På tal om annat har jag agerat bitterf*tta ikväll. Jag gick nyss in och skällde på vår "käre" granne.

Han för oväsen från tidiga morgnar till sena kvällar med sina jäkla folkrace-bilar. Gasar upp, liiite till, och ytterligare lite till. Hör han inte att de fungerar eller vad är det frågan om?
Från morgon till kväll, det är helt bisarrt. För någon vecka sedan så började han dra igång kvart i tolv. PÅ NATTEN!
Nu lovade han att han skulle sluta klockan 20 på kvällarna, men tji fick jag. Nu börjar han igen. Jag blir så arg, och hela grannskapet är också måttligt trötta på honom.
Ska man gå ut och skälla igen? Jag funderar starkt på det, för det kokar inom mig. Kalla mig en grinig tant, den som vill. Men bor man i ett tättbebyggt område måtte man väl hysa iallafall lite respekt för sina grannar?
Tur att mina barn inte har vant sig vid att sova i absolut tystnad, då hade det varit ännu knivigare.

Nej, nu tar tanten i mig över, så nu ska han få höra. Idiot.

Hoppas ni andra slipper sådana grannar, för detta hade jag inte önskat min värsta fiende.

Ha en mysig kväll i blåsten!