Impuls

En impulsresa till kolmården ägde rum i helgen.
Vi passade på innan säsongen tar slut. Bilresan gick över förväntningarna, lite gnäll från lilleman, men det får man ha i beräkningen när man ska åka långt.

Mysigt hotell, mysig svit, mysig vistelse.
Så fantastiskt att se alla djur, hur bra dom har det.
Vilken dröm att få arbeta på något sådant ställe. Delfintränare hade varit helt otroligt, drömma kan man ju!
Noelle trivdes bra, red på kamel (hon blev dock lite besviken att de inte hade hästridning :S ) och busade runt.
Hon älskade delfinshowen, lika mycket som jag.
Allt för dig, min stora fina tjej!

Ett minus med hotellet var dock att man inte fick ta barnvagnen med in på restaurangen, även om jag förstår att det hade varit otroligt trångt och rörigt om alla hade vagnar med sig in, men man borde ha fått ta med sig liggvagnen iallafall. Så middag fick vi turas om att äta, då Colin var övertrött och gnällig. Varför kan han inte somna i famnen så snällt som många andra ungar gör? Till slut somnade han dock, och vi kunde äta färdigt.

Jag kommer att ge er en liten inblick från minisemestern med bilder senare.
Nu väntar frukosten på mig, efter morgonpromenaden på 8 km blir man hungrig!
Duktig Rebecca, man måste ju peppa och uppmuntra sig själv lite med emellanåt.

Återkommer förhoppningsvis senare idag med bilder!

Äntligen fredag!

Det var på tiden att det blev fredag, lite familjetid om helgerna är efterlängtat.
En liten stund av dagen har spenderats i staden, Noelle köpte nya skor. Jättefina Puma, hon har bra smak den där tjejen! Blir väl lika sko-galen som sin mor kan jag tänka mig!

Det är ingen höjdare att åka bil, om lilleman får bestämma. Han är lika ilsken varje gång. Om man har tur somnar han, men allt som oftast är det skrik och gap. Precis som sin syster när hon var liten, och så fort vi bytte till stol nr:2 blev det genast mycket roligare att åka bil.
Kanske det har att göra med att de sitter som en ostbåge i det där babyskyddet!
Nåja, det är bara att stå ut och hoppas att han gonar med sig, och vänjer sig.
Måste man åka bil så måste man.

Nu sover lilla farbrorn äntligen, han tycker inte det är vidare kul att sova heller, man kan ju faktiskt missa något då. Men skam den som ger sig..

Det vankas Törnrosa för mig, det är samma visa varje gång Noelle ska titta på en film. 5 minuter max, sen lullar hon iväg och grejar med allting annat.
Vi väntar på att pappsen ska komma hem, så att middagen kan klämmas ner.

Vi får hoppas på att helgen bjuder på något roligt, kanske några kaffe-dejter kan klämmas in..

Ha en mysig fredag!

Stök.

Ja, även denna natten har varit stökig. Och inte är det lilleman som har grejat, som kunde varit förståeligt, han är ju trots allt knappt tre månader gammal.
Nej, det är det stora monstret som stökar om natten. Hon går upp och vandrar, säger "jag ska bara kissa", sen går hon mot soffan vi har däruppe och bara vandrar rundor.
Jag blir lite fundersam, just över det där att hon även har börjat kissa om nätterna, hon har kissat väldigt mycket mer den sista veckan ungefär, och det är inte ett gott tecken. Frågan är om medicinen behöver höjas, eller om det bara är någon reningsprocess kroppen själv styr.
Hon dricker dock inte en massa, som hon borde ha gjort om det är medicinen som är otillräcklig.
Får väl ringa vår doktor för lite rådgivning, vilket antagligen resulterar i ett blodprov.

Så nu sitter vi här, Nellan leker med lera såhär på morgonkvisten och jag slår ihjäl lite tid framför datorn. Colin somnade mitt i frukosten, så han lär väl vakna och vara hungrig sen. Den där mannen går knappast att väcka när han väl har somnat, dumt när han inte har ätit upp sin mat.

Får passa på att ringa lite samtal nu medans liten sover!

Liten blir stor..

Usch. Det känns lite vemodigt. För snart tre månader sedan kom han till världen, min vackra son.
Det känns precis som nyss när han bara sov och åt, tittade upp emellanåt och försökte se på mig igenom sina grumliga ögon.
Nu, är blicken helt klar, han vet precis vem jag är, och de andra som står nära.
Han griper efter saker och när man sätter leksaker i hans hand så stoppar han dem i munnen och tuggar frenetiskt.
Det är så fantastiskt att se alla framsteg, men ändå kan man inte låta bli att känna lite saknad av den där pyttebebisen. Jag önskar att jag kunde stoppa tiden.. Men jag har sparat allting i mitt minne. I mitt hjärta. Och kommer att fortsätta göra det för alltid, alla små glimtar av mina älskade barn finns därinne.
Så att man kan plocka fram lite bilder då och då och minnas.

Coln sov från strax efter 20 tills 6 imorse. Dock med något nappinstopp, men jag tycker att det är duktigt. Store killen!
Dessto värre med den stora, hon har fått någonting för sig om nätterna så att hon vaknar och är ledsen, och yrar omkring på ovanvåningen.
Så till slut får hon komma in till oss och sova, jag orkar inte riktigt ta itu med henne om nätterna nu också, så jag låter det fortlöpa tills jag känner att det är nog. Det är ändå oftast tidigt på morgonen hon kommer och kryper ner under täcket, mellan 4-6, och det tycker jag inte är så farligt.

Nu är det dags för fisan att tvätta sig och klä på sig för sin sista dagisdag denna veckan.

Tur att jag började blogga igen va, har ju tydligen väldigt mycket att skriva nuförtiden!
Nu hoppas vi att vädret blir bättre under dagen, att det iallafall slutar blåsa så fruktansvärt.
Ha en happy onsdag!

En kväll i ensamhetens tecken.

Ungarna har lagt sig och verkar ha kommit till ro, och här sitter jag, helt allena.
Min make är i vårt grannland och tränar paintball, och dyker inte upp förrän sent ikväll/natt.

Jag har aldrig varit en sådan person som uppskattar tystnad och stillhet, utan har alltid velat leva i fart och fläng och har nästintill fått panik av att vara själv en längre stund.
Numera, med två underbara men krävande barn så har jag lärt mig att tycka om tystnad, lugn och ro.
När de två musketörerna råkar sova samtidigt är jag förste kvinna att stänga av ljudet på tv:n, och bara sätta mig ner och koppla av, och bara vara.

Så ikväll tänder jag alla ljus i närheten, kryper upp i soffan under en mysig filt och bara är. Tittar på precis vad jag vill, eller läser om någon av mina älskade Twilight-böcker.

Hur man nu inte kan tröttna på den sagan överhuvudtaget, varken filmerna eller böckerna är något jag blir less på.
Jag försöker förklara för min käre man gång på gång att det inte är HAN, Edward, som är det fantastiska (jag ska dock inte sticka under stol med att han ser trevlig ut), utan att det är romantiken, spänningen och den totala vördnaden för varandra som fängslar mig, over and over again.
Så, de där ensamma tysta stunderna spenderar jag gärna och ofta med mina trogna Bella och Edward, så att nörden i mig får sin dos av romantik.

På tal om annat har jag agerat bitterf*tta ikväll. Jag gick nyss in och skällde på vår "käre" granne.

Han för oväsen från tidiga morgnar till sena kvällar med sina jäkla folkrace-bilar. Gasar upp, liiite till, och ytterligare lite till. Hör han inte att de fungerar eller vad är det frågan om?
Från morgon till kväll, det är helt bisarrt. För någon vecka sedan så började han dra igång kvart i tolv. PÅ NATTEN!
Nu lovade han att han skulle sluta klockan 20 på kvällarna, men tji fick jag. Nu börjar han igen. Jag blir så arg, och hela grannskapet är också måttligt trötta på honom.
Ska man gå ut och skälla igen? Jag funderar starkt på det, för det kokar inom mig. Kalla mig en grinig tant, den som vill. Men bor man i ett tättbebyggt område måtte man väl hysa iallafall lite respekt för sina grannar?
Tur att mina barn inte har vant sig vid att sova i absolut tystnad, då hade det varit ännu knivigare.

Nej, nu tar tanten i mig över, så nu ska han få höra. Idiot.

Hoppas ni andra slipper sådana grannar, för detta hade jag inte önskat min värsta fiende.

Ha en mysig kväll i blåsten!

Loka päron, kaffe och Bella´s Lullaby

samt en liten liten minifarbror som ligger och äter, och ser sådär allvetande ut. Hur kan det komma sig att barn, oavsett ålder, får in den där blicken emellanåt. Den blicken som talar om att de vet allting, att allting är så solklart det bara kan bli. Jag är förundrad minsann. 2½ månad och allvetande. Inte illa pinkat det, prins Colin.
Storasyster är hos mormor och agerar städhjälp, världens bästa städtant, (och stöktant) också för all del.

Vi har tydligen två nya husdjur. Och de gör verkligen ALLT för att göra livet aningen mer surt för oss alla här. Och hur jag än bär mig åt får jag aldrig tag på dem, de där förbaskade flugorna.

Mest av allt gillar de att trakassera Vegas och Colin. De mest oskyldiga måste de ge sig på. Flugor är nog skitfega. Och om de tror att de ska bli en del av familjen eller inredningen, kan de glömma det. Jag SKA ha ihjäl dem!

Ikväll är det träning som gäller, har gett mig fasiken på att jag ska bli fit for fight tills februari. Då åker vi till paradiset, och då vill jag kunna strutta omkring sådär tjusigt utan att bekymra mig om var det dallrar, eller rättare sagt var det inte dallrar.
Visst, jag är tvåbarnsmor och har nyligen haft en gigantisk mage att släpa omkring på, så det är inte så konstigt. Men det är ingen ursäkt. Kan det bli bättre, så varför inte?
Kosten blir nog lite värre att ta tag i, vi är godismonster här hemma. Ja, alla vuxna här iallafall. Noelle får en liten påse lördagsgodis, och hon äter ungefär 4 bitar, sen är det bra för henne. Om man hade hennes självkontroll!
Ett steg i taget, fru Persson. Nu ska vi inte förhasta oss alldeles för mycket minsann!

Nu är det dags för lilleman att sova sin eftermiddagslur, och jag ska få undan det sista stöket här.
Men först, torka bebiskräk. Det är en riktig liten kräkunge vi har fått här i la familia!

Håll tummarna för mig att jag lyckas ta kål på de där oinbjudna snyltarna nu!
Här har ni lite tips på vad ni kan göra om ni lyckas få tag i några rackare:

det finns inget bättre..

..än att om natten vakna av någon anledning, och krypa tätt intill och lägga huvudet på hans bröst.
Att känna och höra de där hjärtslagen, och sedan somna om av ljudet till hans andetag.
Min man, den där mannen som stal mitt hjärta, han som jag delade min första lägenhet med.
Som senare skulle bli pappa till våra två underverk.

Han som jag lovade att älska tills dagen jag dör.
Eller, för att citera en favoritbok,
så länge vi båda andas.

den där morgonen.

Den ljuvliga doften av kaffe sprider sig genom huset medans datorn sprider lyckomusik i form av Queen och Beach Boys.
En liten, fantastisk kille ligger och tittar mig djupt in i ögonen medans han girigt slurpar i sig sin frukost.
En busig treåring som tjuter av förtjusning när hon springer fram och tillbaka och leker med sin bästis Vegas.

Det kallar jag en underbar morgon. En sådan morgon som gör att det spritter i hela kroppen, man vill bara dansa.
En sådan morgon man kan leva på länge..

Allt som oftast får jag små glimtar av fullkomlighet, detta är vad jag skapades för. Att vara mamma till mina underbara skatter, att få känna den lycka jag gjorde i morse.
Som jag älskar.. Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva det.
Den där kärleken till mina barn, till livet jag har valt att leva.
Hur hade jag kunnat leva på något annat sätt?

Det enda jag vill avsluta med är; Tack!
Tack för att jag får känna såhär, Tack för att just jag har fått den turen att älska och bli älskad tillbaka ovillkorligt. Tack för att jag fick denna morgonen.

TACK!

detta bubblande skratt..

Dagen har bestått av efterkontroll hos barnmorskan, och allt var så bra så!
Colin visade upp sin bästa sida och log och snackade mest hela tiden.
Det underbara skrattet han gav mig när jag nafsade honom under foten kommer jag att leva på länge!
Riktigt ljudligt och klingande, det värmde fint i hjärtat.

Noelle har börjat på dagis igen efter sitt sommarlov och det gick över förväntningarna att lämna henne, hon har nog saknat sina kompisar!

Har även anmält mig till en kvällskurs i bokföring som startar i september, jobba lite extra som kontorsråtta drygar ut både mammadagarna och kassan lite, och det är ju aldrig fel!

Nu blir det onsdagsmys med chokladpudding och cocktailbär, bättra på fläsket lite!
Jag som just börjat träna, typiskt att man då ska vara sugen på allt onyttígt!

Ha en mysig kväll i höstrusket!
 

I´ve made up my mind..

Efter mycket hattande fram och tillbaka, olika bloggadresser osv, så har jag nu bestämt mig att blogga här igen. Detta är ju min urpsrungsblogg och det finns så många inlägg som betyder mycket för mig.
Nu är det ju det här med tiden igen, men jag ska verkligen försöka, mest för min egen skull..

En uppdatering om den senaste tiden? Jo, vi har ju fått en lillebror i huset, världens finaste Colin, och han är lite mer än 2 månader nu. Vi lär oss en hel massa om varandra varje dag, och jag hade glömt hur fantastiskt det är att se de små utvecklas så varje dag!

Jag ska också göra vid headern och utseendet på bloggen, en uppdatering behövs kanske?

Nu är det frukost för mig och Noelle som gäller, sedan blir det lite plock och tvätthäng här hemma!

So long!