The worlds greatest.

Har jag inte världens underbaraste unge, så säg!

Mitt hjärta smälter.

Stor tjej.

Min älskade lilla fispropp är stor nu.
Hon var på sitt alldeles första "kompiskalas" idag, helt ensam.
Det gick hur bra som helst, och alla de större barnen från dagis älskar henne. Det var ju bara lilla N som var liten där. Det värmer så i hjärtat när flera barn kom och upptäckte att Noelle var där "Mamma, titta, Noelle är här!"
Älskade underbara unge.

I onsdags chockade hon mig genom att räkna till 20 bara sådär. Utan någon hjälp alls.
Duktiga N. Finast i världen.


Är smått orolig, hoppas alla knutar kommer att lösas upp snart.


Tacka någon högre makt för att jag har min familj.
Jag är så tacksam.

Noelle, min själ, mitt hjärta.. Du är luften jag andas!

Ta mig tusan..

MR:en gick bra, det värsta jag varit med om på länge var stunden då hon slumrade in så sött. Tårarna sprutade på mig, fast jag visste att det var för en god sak.

Ta mig tusan nu på att hon har blivit kräksjuk. Så vi får se ytterligare ett par timmar hur allt ter sig. 75% risk att vi får åka till sjukan. Då blir vi också inlagda.. Igen.
Och jag som inte gillar CSK´s barnavdelning något värst.
Sämre bemötande får man leta efter. Aldrig någon ordning och reda, ingen vet något osv. Visst att hon har en ovanlig sjukdom, men det går faktiskt att läsa journalen samt att hitta information om sjukdomen om man bara vill.

Som i onsdags, när vi kom till uppvaket skådade jag en superpåse med dropp, trots att jag sagt till dom att hon absolut inte får ha mer dropp än ca 50 ml, då det ska motsvara ungefär den mängden hon hade druckit under tiden.
Och ingen visste hur mkt hon hade fått, eller hur länge det hade droppat.
inte nog med det, för när hon vaknar så kommer ssk:n och frågar om hon vill ha dricka. Och vi som absolut inte får erbjuda henne dricka, allt vätskeintag ska ske på hennes eget behov. Och det styr hon så bra själv.

När vi sedan kommer upp på barn igen, så visar det sig att ingen hade beställt mat till min utsvultna lilla flicka, trots att besöket var planerat sedan länge.
Man blir så trött.

Jag hatar det, att bli bemött som att man inte begrep någonting. Vi som föräldrar till ett barn med Diabetes Insipidus vet fan så mycket mer än läkarna uppe på CSK, då de inte har någon aning om vad det innebär egentligen.
Jag känner mitt barn mer än någon läkare gör, och de borde absolut jobba på bemötandet gentemot föräldrarna också. Ävem om jag så bara är 22 år gammal.
För den känslan får jag, att bara för jag är ung, så vet jag ingenting.
Fruktansvärt.
Skärpning, CSK.

fast undantag finns ju också, och det har visst varit någon/några som brytt sig.
Och dom får man tyvärr leta länge efter.

Så, var bara tvungen att kräka av mig lite. Mina personliga åsikter, that´s all.

håll tummarna för oss att vi slipper bli inlagda igen. Noelle behöver få vara i sitt trygga hem nu ett tag. Snälla...

Back in the days.

Sitter här, ögonen vill helst inte hålla sig uppe, men var tvungen att få i älskade N lite frukost innan det är fastedags. Fick äta fram tills 7, nu blir det ingen mat för hennes del förrän MR:en är gjord.

Det blir bra, tänker inte spekulera mer i det hela, jag kan ju inte veta något innan vi fått svaren.

Inte förrän då vet jag vad som sker.

Men oron ligger där, still.

Satt och tittade på gamla bilder, från back in the days.

Lite nostalgisk över de gamla tiderna, då man bara hade sig själv att bry sig om, kunde göra vad tusan man ville.

Men ändå så fruktansvärt glad att mitt liv ser ut så som det gör idag.
Visst, jag är bara 22 år (snart), men jag har hittat min man med stort M, vi har ett underbart fint hus, vårt bröllop är på gång, och framförallt så har vi skapat en helt otrolig liten flicka.

Jag är nöjd. Mer nöjd än vad jag någonsin trodde jag kunde bli.

Det enda som är synd är de vänner man hade, de har flugit bort med vinden.

Kan de kanske inte förstå? VILL de kanske inte förstå?

Jag saknar vissa av dem, men kan de inte förstå så finns det inte heller så mycket att göra åt det.
Det är synd. Väldigt synd.

Men om det är priset man får betala, då gör jag det. För min dotter och min familj är mitt allt. Det är bara så synd att förståelsen och respekten inte finns där. Att vänner inte kan förbli vänner, i med- och motgångar.

Tyvärr.

Dags att sluta fundera, hälla i mig lite kaffe till för att så småningom göra vid oss alla inför den stora dagen.

Wish her luck!

Bättre.

Hoppet har byggts upp igen, och jag mår bättre.

Nyss lagat lite pyttipanna och ägg till lunch, får försöka med mat hela tiden, då Nel inte är direkt stor i maten.
Hon har fortfarande inte gått upp i vikt, och det är lite oroande för mig. Jag saknar ju min lilla knubbis, med valkar lite här och var. Nu är hon så smal. Hoppas det vänder snart, så hon har något att ta på ifall hon blir magsjuk t.ex.

Har äntligen fått MR-tid. På onsdag är det den stora dagen.. Och jag är mer än måttligt nervös och orolig, tycker att det känns hemskt att hon ska sövas.. Men de vet väl vad de pysslar med, får jag hoppas.
Sen att det tar ett par veckor innan man får svaret gör inte saken bättre.

Men jag hoppas och tror, jag vet att min lilla krabat är en fighter.
Den där oron fick jag automatiskt när jag blev mamma.
Jag vill ju bara att hon ska ha det bra, så bra som jag bara kan göra för henne.

Älskar dig, världens vackraste Noelle. Mer än du eller någon annan någonsin kan förstå.

En kärlek som inte är av denna värld.

Ibland.

Ibland sköljer känslan av hopplöshet över mig. Likt en flodvåg, som röjer allt i dess väg.
Så fort ens hopp har kommit tillbaka, när känslan av otillräcklighet nyss farit sin kos, då ska det givetvis komma.

Ledsamhet, oro över både det ena och det andra.
Jag hatar dessa dagar.

När man annars är en positiv och glad person, så känns det ännu värre att må så som idag.
Men jag vet, alla måste få må dåligt ibland.

Det som hade hjälpt just nu hade varit att lägga mig ner och gråta.
Men jag tar tag i mig själv. Precis som vanligt. Att jag aldrig kan låta mig själv vara ledsen på riktigt.


Det vänder snart. Jag vet det.
Någonstans därinne brinner hoppet för fulla muggar.


Någonstans djupt därinne...

Åh.

Den var precis så vacker som jag kom ihåg. Om inte mer fantastisk.
Min brudklänning, för er som undrar. Jag beställde den för 3 månader sen, och fick äntligen prova min alldeles egen.

Den är som sydd bara för mig, så bra passar den!

Mitt i all oro och stress, så stundar ju ändå vårt bröllop, relativt snart iallafall.

Och som jag längtar...

Tyvärr kan jag inte lägga upp någon bild, då vi har valt att ha det traditionsenligt, att A inte får se den förräns jag går fram till altaret.
Gud, vad nervös jag är när jag tänker på det. Men en bra nervositet, bör tillägas.
Så hoppfull, om att denna dag kommer att bli den näst bästa i mitt/vårt liv.

Åh.