Typiskt mig.

Här sitter jag, med två ton smutstvätt, skitigt golv, relativt opackade resväskor, och det är endast en dag kvar innan planet tar oss mot sthlm för en övernattning innan långflyget till DR går.
Det är så jäkla typiskt mig, eller oss ska jag väl säga, då vi faktiskt har två vuxna här i huset.
Oframförhållning - check!

Så nu har jag enormt mycket att stå i, imorgon ska det fortsättas tvätta, städa, packa, handla diverse smågrejer, ha födelsedagsfika för min fina svägerska, you name it..

Om jag känner mig stressad? Ja. Tyvärr fungerar jag så att jag nästan lägger av när jag blir stressad. Kroppen och huvudet går liksom på någon slags tomgång, och inget fungerar som det ska.
Suck.

Nu ligger minstingen i sin säng för natten, men bråka lite måste vi göra innan vi slocknar minsann.
När han väl slocknat så ska jag sätta fart. Jo, jag lovar. Jag måste helt enkelt!


Så skönt det ska bli med två veckor av avkoppling, utan alla måsten här hemma.

Hoppas ni andra har en stressfri och fin måndag!

Nu; upp och ge honom nappen. Skrik-Olle.

Den bistra sanningen.

Jag behöver glasögon.
Testade chiefens brillor igår, och vilken skillnad!
Jag som alltid tyckt att jag ser bra, men icke sa nicke.

Jag överlever än så länge, men när vi landat på hemmaplan igen är det dags att ta itu med synundersökning och brill-inköp.
Det kanske kan förklara mitt illamående vid koncentration vid datorn t.ex, och min ständiga migrän..

Nu vet jag iallafall, att jag inte ser så bra som jag trodde.

That´s it for now.

Semifinal ikväll, en arena fullt av danskar gissar jag på. Skit också, jag som inte förstår ett ord danska..
Nåja, tur att det finns kroppsspråk som talar för sig självt!

Nu; frukost!

Paus.

Här sitter jag och pausar en snabbis, medan fröken leker ute med Vegas, och lilleman lever jäkel på golvet här i rummet.
Numera ska han klättra överallt, och inte bara ställa sig upp mot saker, nej nej, utan han ska ställa sig PÅ saker.
Stenkoll på minikorven är det som gäller nu.
Han har ju inte riktigt balans till att släppa taget så som han gör, vilket som ni förstår, bidrar till lite blåmärken och pannbulor.
Att han inte kan inse sina begränsningar, ungen.

Men kul är det, att se honom göra framsteg på framsteg, och visst är man stolt över allt han redan kan. Min buse.
Självklart skulle han bli en vilde, då hans storasyster var så lugn och snäll och bara satt och traggade i hans ålder.
Klart att jag skulle få känna på en av varje sort!

Så lika, men så otroligt olika. Och jag älskar dem båda, så in i nordens.

Nix, slut på pausandet, nu är det dags att göra något vid fejset och frillan, så att jag kan lämna kidsen hos mormor&morfar så att jag kan åka och jobba!

Jodå, jag lever..

Jobbet har gått som smort, och det är verkligen skitkul!
När man blir tilldelat ett stort ansvar för nycklar, pengar osv känner man sig någon centimeter längre, och aningen viktigare än förut.

Nu är det inte långt till vår efterlängtade semester, och jag har ungefär en miljon saker att fixa och dona med innan.
Jag får ligga i nu i veckan, för på torsdag, fredag och söndag ska det jobbas.

Jag känner mig lite ur balans, jag har inte sådan stenkoll på saker som jag brukar ha..
Kalla mig kontrollfreak om ni vill, men jag måste veta att allt fungerar som det ska, att allt är fixat.
Får ta tag i det snarast!

Hoppas helgen har varit bra, och att det inte kommer mer snö nu.

Nu ska jag ta tag i två av de där tusen måsten jag har liggandes på mig, städ och tvätt.
Det är det minsann ingen annan som gör här hemma!

Suck.

Ni gör min dag.

Min stora tjej, och min lille kille. Ni gör mig galen ibland, arg och ledsen ibland och frustrerad ibland.
Ni gör mig också alldeles rusig av kärlek och stolthet.
Jag blir knäsvag när jag får höra från min dotter hur mycket hon älskar mig, och knäsvag av hur min son tittar på mig, med sådan kärlek och vördnad i sina små ögon.
En kram så innerlig från er bägge värmer min annars så frusna, vintertrötta själ.

Mina små hjärtan.

Som hon har längtat..

Efter tre veckors dagisuppehåll har jag en tjej som längtar tills morgondagen.
Det är klart, hur kul är det att bara leka med sina föräldrar och lillebror, när dagis har massor av kompisar?
Det ska bli skönt att komma in i lite rutiner igen, stiga upp i tid och sådär.

Förresten, jag har glömt att berätta om mitt nya jobb!
Under handbolls-VM här i stan ska jag ansvara för InterSports shop i den nya arenan!
Det ska bli förbaskat roligt, och passar mig utmärkt eftersom det bara handlar om eftermiddags/kvällstider under två veckor.
En liten paus från min vardag, och ytterligare en erfarenhet att skriva på CV:t.
Jag känner hoppet, kanske ska till och med jag få ett fast arbete någon dag?
Tiderna har väl blivit bättre?

Nåja. Än så länge njuter jag av att vara hemma med lilleman, även om jag inte kan förneka att jag blir otroligt rastlös av att gå hemma.

Och vet ni vad? När detta jobbet är slut, så kan jag räkna dagarna tills vi ska resa på en enda hand!

Nytt år, nya möjligheter, nya upplevelser.

Så har ytterligare ett år passerat.
2010 var ett av de bästa åren i mitt liv, då vår lille minsting kom till världen.
Det nya året har alla möjligheter och förutsättningar för att bli ett underbart år, och jag ska försöka ta vara på varje stund, varje ögonblick som gör mig glad.
Nyårslöften är ingen hit i mina ögon, men man kan försöka göra saker lite bättre.

Colin kommer att fira sin första födelsedag, Noelle kommer att fira sin fjärde. Vi kommer att fira två år som man och hustru, och fem år som ett par.

Jag är nöjd med hur mitt liv ser ut idag, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att just jag förtjänar dessa underbara individer jag spenderar mina dagar med, min man och våra två guldklimpar.

Hoppas att ni andra har haft ett bra år, och att framtiden kommer att bli fantastisk!