Livet.

Livet är konstigt. Vem bestämmer hur allt ska bli? Vem har makten att kunna sätta liv till världen, och att få ta liv ifrån världen?

Hur mycket man än vänder och vrider på det, så kan man aldrig få ett svar.

Jag ska vara tacksam, jag ÄR tacksam, för allt jag har.

För under en period i december månad 2008 hade allt kunnat vända, bara sådär.

Min dotter, min ängel, mitt allt hade kunnat ryckas ifrån mig.

Bara sådär.

Hade jag gjort som BVC och resten av läkarna jag hade kontakt med innan vi fick ordentlig hjälp, så hade Noelle inte funnits idag.

Hade vi stått på oss och struntat i att ge henne vatten....

Det kom som en smäll i ansiktet, den där soliga fredagen vi var nere på UMAS och skulle prata om hennes vikt.

"Så sjuk som Noelle var, är det inte konstigt att det tar tid för henne att öka i vikt..." sa läkaren.
"Var hon verkligen så sjuk?" hasplade jag ur mig.

Sen kom det, slaget i magen som fick mig att tappa andan. Mitt inre vreds om i tusen varv.

Om vi inte hade gett henne det vattnet hon skrek om, och om inte hon hade orkat dricka till slut, så hade hon inte funnits idag. Det handlade bara om ett par timmar.

Ett par timmar utan vatten, så hade hennes kropp blivit totalt uttorkad och hon hade ryckts ifrån oss.

Jag visste att hon var sjuk, mycket väl, men att det var så illa att hon var döende, det fanns inte ens i mina tankar.

Hon var ju ändå så pigg, sprang runt och lekte, sjöng och allt det där.

Att vi fick veta detta i efterhand gjorde nog det hela lite jobbigare att smälta.

Alla -tänk om-tankar jag har tänkt sedan dess...

Vi har en mirakelflicka. Utan tvekan. Hennes livsglädje är inte av denna värld!

Jag har valt att inte skriva detta förr, för det känns fel på något sätt, att hänga ut allting sådär.

Men idag behövde jag få ut det.. Jag måste få skriva om det.

När folk frågar så rycker jag på axlarna och berättar lite kortfattat, och försöker sedan komma in på något annat att prata om.

Det är inget jag gärna pratar om, för att jag vet att det finns de som har det värre.

De som verkligen har förlorat sina barn, de som ja... Det finns de som har det värre.

Då ska man inte gnälla, jag har ju trots allt henne i livet, piggare och goare än någonsin med hjälp av hennes mediciner. Nu mår hon ju bra.
Och det tackar jag -vem-det-nu-är-som-bestämmer- för.

Tack.

Mamma och Noelle, julafton -08, ett par dagar efter vi kommer hem från sjukhuset.

Mamma och Noelle, en vanlig morgon i slutet på Februari -09.

Skillnaden syns rätt tydligt, visst?

Bad!

I brist på badkar, tog jag in hennes gamla babybalja som hon använde i trädgården flitigt förra sommaren.
Putsade av det ordentligt, och älskade damen fick bada!
I med docka, leksaker och vattenkanna, sen plaskades det järnet!

Kastade sig hejdlöst!

Flirt-maja!

"Naej, så får man inte göra!"

Pratar allvar med dockan!

Världens finaste Noelle, med världens vackraste ögon!

Torka.

Ja, här har det rått en hel del bloggtorka, flera gånger har jag varit på väg men struntat i det i sista sekund. Är allmänt trött och nere, men äntligen börjar solen leta sig fram, som även lockar fram mitt glada jag!

Blev panik-inringd i helgen till att jobba natten, så två nätter skramlade jag ihop där.
Har väl bara skramlat ihop kanske 50-60 timmar än så länge, vilket inte är någon höjdare. Suck.
Avskyr att vara timanställd!

Älskade N har fått akvarium av sin kära farfar, en aningens försenad julklapp, fast bättre sent än aldrig, säg :)
Och som hon älskar sina fiskar! Nemo, Sacky, Torsdag, Lördag och allt vad hon har döpt dem till! Roliga unge!

Roligt jämt är det dock inte, då trotsen är värre än någonsin, och det gäller verkligen att försöka ha tålamod till tusen, även om det inte finns där alltid.
Men vi försöker att vara konsekventa, och hålla på dem regler vi har satt upp. Lättare sagt än gjort, men tror att det är det absolut bästa i det långa loppet.
Fick en rak och ärlig fråga häromdagen, hur är det att ha barn egentligen?
Jo, hur tufft och svårt det än är ibland, så är det det absolut bästa jag har gjort. Att bli mamma. Att få se min ögonsten växa så det knakar, att få höra henne säga nya ord och meningar varje dag.
Att få kittla henne tills hon kiknar av skratt, och bara få känslan att det här vill jag alltid göra.
Att få finnas till och trösta henne när hon blir ledsen, att känna hennes huvud liksom borra sig djupt in i min famn och hennes små små armar krama om mig hårt.
Att få höra henne säga "Ässka daj mamma".

Hon ringde mig häromdagen när jag var på jobbet, och skulle berätta allt de hade gjort, ätit och så vidare. Sen sa hon "Mo lessen, mamma komma hem Mo." (Mo betyder Noelle, på hennes eget språk). Hjärtat grät, men jag log. Min stora tjej. Prompt skulle hon ringa sin mamma för att berätta att hon var ledsen för att jag var på jobbet.

Mamma älskar dig, Mo. Av hela mitt hjärta.

Happy!

Imorse ringde det från handikappsenheten, ska träffa henne imorgon!

Hoppas hoppas hoppas!

Ska in till arbetsförmedlingen idag, får se till att börja stämpla nu, så man överlever!

Har aldrig stämplat förut, men med så få timmar som finns nu så behövs det.

Ska även leta efter tärnklänningar, men loppet verkar vara kört, finns i princip ingenting som liknar det jag/vi är ute efter... Blir väl till att åka till annan destination för undersöka fler butiker än de vi har här i lilla k-stad.

Satte in skivan med mina forntida modellbilder igår, kan ju säga att det inte är speciellt bra att kolla på sådana bilder =)

Tänkte slänga in ett par bilder på älskade Nellan, för er som vill se!

Sötaste tjejen i stan!
Läser reklam för Diesel =)

Hon kommer att bli världens bästa storasyster en vacker dag!

Så ja!

Nu är bloggen låst, och det känns bra.

Att alltid behöva tänka på vad man skriver, hur man skriver och vilka bilder man vill lägga upp, det är inte så det ska vara. Men tyvärr är, i dagens snuskiga samhälle. Där folk gläds över andras problem, där man inte vet vad ens privata bilder används till.

Igår blev Nellan täppt i näsan, bara sådär rakt upp och ner. Skumt hur det kan bli ibland, men så är det med ungar!
Att gå hemma utan något fast jobb går mig på nerverna. Jag vill arbeta, jag vill dra mitt strå till stacken. Men, snart vänder det nog, får man hoppas.

Nellan behöver ju verkligen gå på dagis med, för hennes egen skull, hon är en helt annan tjej när hon har varit och träffat sina bästisar på dagis. Men det har blivit sisådär med dagisnärvaron på sistone, av många anledningar.
Sjukhusbesök, sjukdomar, förkylningar, you name it.
Men sålänge jag är arbetslös ska jag börja lämna henne de där standarddagarna hon får vara där.

Fan, vad jag hoppas att det vänder snart. Jag söker och söker. Överallt som kan tänkas!
Om någon har något tips, skriv gärna, jag är öppen för det mesta!

Nix, nu har jag inte tid att sitta här mer!
Kram på er!

Hoho.

Det var en viss Johanna som ville ha åtkomst till bloggen, men som glömde att skicka med mailadress, så om du fortfarande är sugen på att läsa, så skriv igen vet jag!

Ikväll (om tiden finns) låser jag bloggen!

Rebecca

Slut.

Ja, nu är det slut på att ha min blogg offentlig, då jag känner att jag varken kan lägga upp alla bilder jag önskar, samt att jag inte riktigt kan skriva här om vad som sker i våra liv.
Det dåliga med blogspot.com är att man inte kan lägga till lösenord, utan här måste man skriva in mail-adresser på de som är godkända att läsa.

Så om någon vill ha tillgång till bloggen, så skicka en kommentar som innehåller er mail.
Jag väntar ett par dagar till, så ni har en chans.
Jag granskar också alla kommentarer, så era mail-adresser inte kommer ut om ni så det önskar.

ha en fin kväll!
Rebecca

Trött.

Ja, lite sleten är man allt, efter en någorlunda späckad helg.

Var och bowlade i fredags, då mor min tyckte att vi kunde göra något ensamma, så N fick spendera natten i staden.

Trevligt och jag kan tillägga att jag har träningsvärk i armen och benen än idag. (Otränad, jag vet!)

Sov gott och länge på lördagen, vaknade av ett sms när klockan närmade sig 11.

Åkte till stan, gick och klippte Nel, för att sedan bege mig till jobbet och avverka en kväll där.

Idag har vi bara tagit det relativt lugnt, var på en långrunda med Tex i förmiddags, för att sedan bege oss till Eko för nödvändig shopping.

Fick även sällskap av fina familjen Ringström/Källkvist, alltid kul!

Har sedan städat lite, tvättat och putsat köket (det enda negativa med svart pianolack på luckorna, all putsning).

Slötittar lite på Beck just nu, gillar Gunvald stenhårt.

Hoppas ni haft en fin helg.

Förresten så behöver jag tips på bra låtar vår solist kan sjunga i kyrkan, släng in vilka förslag som helst =)