Paus

Ja, jag tar en behövlig paus i oredan. Efter gårdagens Ikea-besök, så ser det ut som ett bombnedslag här hemma.
De nya möblerna är dock på plats, och mina knallgröna gardiner.
Ja. Efter mycket velande och inga gardiner som direkt kallade på mig, så bestämde vi oss. Vi kör på gröna gardiner. Antingen bär det eller brister, var det vi sa.
Och faktiskt, konstigt nog, så kan det nog bära.
Man måste bara vänja sig lite vid så knalliga färger.
Är så trött på alla diskreta färger, att ingenting får sticka ut. Det är ju inte jag. Jag älskar färger!
Så, numera har vi knallgröna gardiner. I fem fönster. För er som inte har besökt the Persson-residence, så är vårt vardagsrum och kök i en enda stor del, därav alla gardinerna!

Jag är aningen orolig. Noelle går fortfarande inte upp i vikt. Hon ser rundare och betydligt friskare ut nu, men hon ligger stadigt på 11,5, några hekto + -, och det är väldigt lite. Det är lika mycket som hon vägde när hon var 19 månader, för det är ett halvår sedan.
Ändå äter hon bättre än förut, inte jättebra, men bra för att vara Noelle.
Och emellanåt proppar jag i henne feta grädd-drinkar och smoothies, men inget resultat på vågen.
Vi har fått BVC tid om 1½ vecka också, för att se om hon har tagit sig på längden. Det är det vi hoppas på. Utredningar om tillväxthormoner saknas, är mycket smärtsamma och riskabla för barn under 4 år. Så vi hoppas innerligt att hon har växt. Bara om så en halv centimeter.

I augusti väntar dessutom en ny MR-tid, vilket också är läskigt. Att se sitt barn nedsövt är ingen höjdare.
Men bara de hittar vad de söker efter, så gör det ingenting.

Det som är så märkligt, är att förstå att hon verkligen är så allvarligt sjuk. Hon är ju som vilken unge som helst. Go och glad (sur och tvär emellanåt också), springer runt och grejar hela tiden och har ungefär 12 myrstackar i brallorna.
Men det är ändå så otroligt skönt att hon kan leva nästan som normalt med hjälp av hennes medicin. Och den är hon så otroligt duktig på att ta!
Lillfisen, hon klarar allt! Det tvivlar jag inte en sekund på!

Nehe, efter lite utrensning av tankar, så blir det utrensning av smuts här hemma. Det liksom kallar på mig..!

Vår stora dag!

Efterfrågan av bilder har varit stor, tänkte därför lägga in ett par till, tills jag har landat från mina rosa moln och har tid och ro att sitta framför datorn och skriva om vår dag.
Kan iallafall avslöja att den var alldeles perfekt, bättre än jag kunnat drömma om, och jag hade mer än gärna gjort det en gång till.. Helst med en gång!

Min man var ursnygg i sina kläder, och jag kände mig som världens vackraste tjej, har aldrig känt mig så fin, och kommer nog aldrig göra det igen heller!
Då vår fotograf håller på att sätta ihop bra album till oss, så får ni nöja er med bilder från vår egen och mammas kamera.
Titta och njut!

En gråtmild brud, och hennes far som försöker hålla masken han också =)

Min fina håruppsättning! Tack Freja!

Nyblivna makar, Andreas och Rebecca Persson, visst var han snygg? =)

Hela gänget + vår präst!


Och avslutar för idag med en av mina favoritbilder än så länge:
Vår kärlek för varandra fångad på bild!

Och jag lovar, det kommer en mer utförlig version av dagen!

Fru Persson!

Herr & Fru Persson!

En liten sneakpeak, än så länge...

Sista inlägget som ogift!

Imorgon händer det.
Det som vi väntat på sedan det bestämdes i oktober.

16 maj 2009 , vår dag.
Den dag vi blir man och fru!

Sitter här, lite stressad, och konstigt nog inte nervös (ÄN må väl tilläggas).
Ska strax bege oss hem till min mamma och pappa, där det ska ätas middag, sedan har jag en hel del att göra ikväll.
Ska laga förrätterna, skriva ut vigselprogrammen, duscha en lång dusch och bara ta hand om mig själv.
Min blivande man ska sova hos hans best-man, tillsammans med vår dotter, så att jag kan få vila ut en hel natt!

Så, detta är mitt sista inlägg som Rebecca Nilsson, från och med imorgon känner ni mig som Rebecca Persson. (Stor skillnad va! )

Önska oss lycka till imorgon!
Blivande fru Persson!

Äntligen.

Idag är det exakt en vecka kvar tills vi står framför altaret och svär varandra evig trohet och kärlek.

Har haft sådan panik på sistonde, att få allt att klaffa, och har bara känt mig allmänt pressad.

Idag har det släppt, tack vare ett uppklarnande.

Nu äntligen kan jag släppa loss, och bara längta, och fixa det sista med glädje, inte oro och ängslan.

Det kommer bli helt perfekt, och det är jag säker på.

Vår kärlek är starkare än någonsin, och inför alla våra närmaste vänner och släkt ska vi bli man och hustru!

Tji får alla ni, som misstrodde vårt förhållande när vi blev sambos två månader efter att det hade blivit vi två, och när det visade sig att vi var gravida, enbart tre månader efter det att vi hade träffats.

Som snackade bakom ryggen, och ALDRIG trodde att det skulle hålla, att allt gick för fort.

Det kändes så rätt, med en gång. När vi satt och letade lägenhet, när Andreas i princip bodde hos mig efter ett par veckor.

När vi blev gravida, så kom det inte ens en känsla av tvivel på att det var rätt för oss.

Det hade också kunnat gå den andra vägen, jag vet. Men nu har det gått så otroligt bra, och vi har det bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om.

Vår fina familj. Som VI har skapat.

Och nu återstår endast en vecka innan vi säger Ja till varandra.

Jag kan knappt vänta...