Vardagen smyger sig på..

Detta är sista veckan jag och Colin myser hemma.. På tisdag börjar inskolningen för den då ettåriga killen.
Ångest blandad med glädje fyller mitt mående just nu.

Min bebis, som helt plötsligt inte alls är någon bebis mer..
Men samtidigt är det otroligt skönt att få börja jobba och bidra till kassan lite.

Nåja, allt har sin tid, och nu ska jag ta vara på den sista veckan som mammaledig.


- Rebecca

Som ett brev på posten

Igår fick jag ett kort i brevlådan som gjorde min dag.
En fin vän hade postat det, och det gjorde mig så glad att hon la en tanke på just mig!

Ibland känns det som att hoppet om äkta vänskap är som bortblåst, men hon motbevisade det.

En sådan enkel sak som ett brev på posten!
Tack, fina du!


- Rebecca

Jag hade velat..

Jo. Jag hade velat skriva av mig ännu mer, få ner allt det dystra som spökar när läkarbesöken är över.
Berätta ännu mer, detaljerat om vad som sker i våra liv, Noelle´s liv.
Det som drar ner oss i mörkret, det man är rädd för.

Men jag vågar inte. Inte här. Det finns så många som jublar över andras olycka, skrattar hånfullt åt allt elände.
Hur kan jag vara säker på att några av er inte hör till den kategorin?
Kan man våga lämna ut sig själv så mycket, lämna ut en hel sjukdomsbild?

Jag hade behövt. Men jag får nog köpa mig en dagbok istället..

Nojig

Kan inte räkna på mina bägge händer hur många gånger min älskade Noelle har sövts.
Lika fruktansvärt är det varje gång, tårarna sprutar om och om igen.
Nu är det lillemans tur. Nästa fredag ska han få inopererat rör i sina små öron. Fredag den trettonde dessutom.

Han är ju så liten. Det ska bli skönt att äntligen få ett slut på hans öroninflammationer, och även hans lidande.
Men det blir läskigt och ledsamt att se honom somna in i lilla bubblan som väntar bakom masken.

Och, ni som känner Colin vet vad jag menar, hur i hela fridens namn ska han klara fastan som krävs? Hångare unge får man leta efter :)

Min plutt.




- Rebecca

Min goding!

- Rebecca